Sida 412
frikostighet omfatta ett arbete, som så svagt ersätter sin flitiga utgifvares möda.
Thora Borgarhjort, konung Herröds dotter i Östergöthland, är ett af den svenska fornsagans mest beryktade föremål. Konung Herröd, som ansågs härstamma från sjelfva Odin, var mycket namnkunnig för sin tapperhet, och hans dotter, Thora, sades allmänt vara den skönaste och förståndigaste jungfru i hela Norden. Hon fick tillnamnet "Borgarhjort", emedan hon satt i ett loft, omstängdt med en skidgård, liksom en borg, och derför, att hon i skönhet så öfverträffade andra qvinnor, som hjorten alla andra djur. -- Hennes fader hade, enligt sagan, fått en liten och mycket fager lindorm i ett trollägg från Bjarmaland, och denna skänkte han åt sin dotter. Ormen låg i början uti en liten ask; men snart begynte han växa så, att han ej mera fick rum i asken. Slutligen växte han så mycket, att han ej rymdes i kammaren, utan låg rundtomkring skidgården och var så stor, att hufvud och stjert nådde tillsammans. Han blef tillika så argsint, att ingen tordes gå in till jungfrun, mera än den som gaf ormen mat, och förtärde han en hel oxe i målet. Konung Herröd tyckte sig hafva mycken mehn af allt detta, och gjorde slutligen det löfte, att han skulle gifva sin dotter med en stor hemgift åt den man, eho det vore, som kunde dräpa ormen. Detta löfte spordes vida omkring, men så stor var allas fruktan för ormen, att ingen vågade försöka vinna den höga lönen. Konung Sigurd Rings son, den femtonårige Ragnar, var vid samma tid en fullväxt yngling, som for omkring med godt manskap på sina härskepp och ansågs redan vara en makalös kämpe. Han hörde äfven konung Herröds löfte omtalas, men låtsade som han ej gåfve någon akt derpå. Emellertid lät han göra sig en underlig klädnad af ludna skinn; denna lät han koka i beck, sedan draga i sanden och slutligen torka. Sommaren derpå styrde han med sina skepp till Östergöthland och lade dem der in i en vik. Tidigt i gryningen en morgon påtog Ragnar sin beckade skinnklädnad och gick ensam upp på landet, begifvande sig till Thoras jungfrubur. Han såg då hvar ormen låg, stötte till honom med sitt spjut, och innan ormen hann försvara sig, gaf Ragnar honom den andra stöten med sådan kraft, att spjutet gick tvärt igenom ormen, hvilken ryckte till så hårdt, att spjutskaftet brast af. Ormen sprutade väl etter öfver Ragnar och ville bita honom, men den hårda skinnklädnaden hindrade detta. Ormen hade emellertid fått sitt banesår; men gjorde i sin dödskamp ett så stort gny, att hela jungfruburen darrade deraf. Då vaknade qvinnorna i loftet, och Thora tittade ut genom vindögat på väggen, för att efterse hvad det vore. Hon såg då derutanför en storväxt man; men som det ännu var helt skumt, kunde hon icke klart skönja hans anletsdrag. Hon frågade derför, hvem det vore och hvad han ville, hvartill Ragnar svarade med följande qväde:
För väna qvinnan och visa Ville jag lifvet våga. Fjällfisken fick dödssår Af femtonårig yngling.
Derpå gick han bort och tog med sig det afbrutna skaftet, medan sjelfva spjutet satt qvar i såret på ormen. Thora undrade, om det varit en menniska eller ett troll, helst hans växt var så jättelik. Om morgonen blef allt detta berättadt för konung Herröd, som genast lät utlysa ett allmänt ting, på hvilket Ragnar infann sig, sade sig vara ormens baneman, och styrkte detta genom uppvisandet af det afbrutna spjutskaftet. Han begärde äfven den sköna Thora till sin drottning, hvilket genast blef honom beviljadt, hvarpå deras bröllop firades med ett ståtligt gästabud. Thora Borgarhjort födde sedan med Ragnar, som af detta äfventyr fick namnet Lodbrok (de ludna byxorna), tvänne söner, Erik och Agnar; men hon dog snart och sörjdes högeligen af sin man, som alltid innerligt älskat henne.
Thorborg hette en forntida konungadotter här i Sverige, om hvilken sagan har mycket att förmäla. Hennes fader skall hafva hetat Erik. Somliga antaga, att han varit en underkonung i Yngvar Harras tid, andra se i honom den Upsalakonung Erik, Agne Skeppsbos son, hvilken var samkonung med sin broder Alrik. Thorborg var sin faders enda barn och prisas mycket, icke allenast för sin skönhet och vishet, utan ock för den stora käckhet och hurtighet hon alltid visade i sitt uppförande. Att rida ystra hästar, att fäkta med svärd och sköld, samt flera dylika idrotter, utgjorde hennes förnämsta nöje.
