Sida 400
kavaljeren, grefvinnan Carl Fersen den sista dame, som bar denna orden. Efter sin hustrus död återlemnade Carl Sparre till enkedrottningen ordenstecknet. Utdelningen af denna orden afstannade nästan samma dag den stiftats.
Strömsköld, Helena, dotter af bondsonen Olof Andersson (sedermera såsom frälsekamrerare adlad, 1653, till Strömsköld). Den tiden fanns i Stockholm en källaremästare Kasten Hoff, som byggde det namnkunniga huset vid Gustaf Adolfs torg, hvilket i våra dagar blifvit ombygdt till det så kallade Rydbergska hotellet. Man har ansett giftermålsbyråer vara en modern uppfinning i Sverige. Men Kasten Hoff hade en mor, eller hustru, som åtog sig att gifta bort flickor, hvilka sådant önskade. Helena vände sig till denna fru Hoff, som också skaffade henne en enkling med 6 barn, nemligen kyrkoherden i Jakobs och Johannes' församlingar Magnus Johannes Paulinus. Bröllopet måtte hafva varit mycket högtidligt, emedan furstinnan Maria Euphrosina, rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardies gemål, klädde bruden. I bröllopsqvädet heter det bland annat:
"Till slut jag önskar dem så många fröjdedar, Som bruden i sin mun rätt fasta tänder har."
Helena blef en förträfflig maka och skänkte sin man 15 barn. Emellertid afbröts serien af denna talrika afkomma, då hon dog i barnsäng 1685. Paulinus, sedermera (1681) biskop i Linköping, hade således 21 barn med sina tvänne fruar. (Första frun dog vid 24 års ålder som moder åt 6 barn.)
Strömstedt, Sara Fredrika. Visst är det längesedan denna ryktbara skådespelerska, en bland de största på vår svenska scen, såsom ung uppträdde och hänförde publiken; men många lefva dock ännu, hvilka sågo henne, då ungdomens krans prydde hennes mörka lockar och behagens gördel smög sig kring hennes veka lif. Flera äro dock de, som minnas hvad hon var i de mognare och ännu i sina äldre år; ty denna fulländade konstnärinna var en sol, som ej visste af nedergången.
Skön var icke mamsell Strömstedt, som år 1829 utbytte sitt namn mot det af fru Torslow; men hon var, oaktadt bristen på skönhet, hänförande genom sin talang, genom det herrliga, gripande sätt, hvarpå hon utförde sina roller; glada, lätta och skälmska, då hon spelade karl, men majestätiska, storartade, sublima, då hon utförde qvinnoroller -- ty hon användes i båda dessa slags framställningar. Ingen page, ingen ung löjtnant har kunnat vara en komplettare hjertetjuf, än just mamsell Strömstedt, då hon visade sig i blå drägt med silfver, eller i en nätt officersuniform. Men åter såsom Elisabeth af England i Schillers Maria Stuart, såsom Gudule i Notre Dame, såsom Enkehertiginnan i Strozzi och Martino, såsom Hugos maka i Skulden, var hon oöfverträffad.
Mamsell Strömstedt var född 1795 och trädde, såsom ofvan är nämndt, 1829 i äktenskap med skådespelaren O. U. Torslow, henne jemnlik i talang, i rykte, i kärlek för konsten och i sann uppfattning af densamma. Hand i hand gingo dessa makar oaflåtligen framåt på den ljusa stråt, der rättvist lagrar ständigt ströddes för deras fjät. -- Ett större konstnärspar än de voro torde vara svårt att uppleta. -- Torslow var en bland de få naturens gunstlingar, på hvilka hon tyckes hafva slösat alla sina håfvor; fru Torslow var kanske af naturen något mindre begåfvad, än hennes make; men hon var en elev af den stora fru Ruckman, hvarjemte ännu hufvudsakligare hennes eget sträfvande, en ädel ärelystnad och en brinnande kärlek för konsten hade gjort henne till hvad hon var.
Det var dock icke så länge, som man hade hoppats, väntat och önskat, som denna oförgätliga Melpomenes prestinna gladde publiken med sina fulländade konstprestationer. Hon hade, i likhet med så mången annan, af förkylningar genom alltför tunn klädsel och det förfärliga draget på theatern, ådragit sig svåra giktkrämpor, hvaraf hon i långa år plågades och hvilka slutligen blefvo så ihållande, att hon måste för alltid afträda från scenen, samt sedermera hålla sig beständigt inne, den sista tiden vid sängen, under ständiga plågor. -- Att veta henne vara för alltid förlorad för skådebanan hade länge varit en stor saknad, en känbar förlust för den theaterbesökande allmänheten, och såret upprefs åter, då man erfor att den frejdade konstnärinnan hade den 18 Juni 1859 lemnat detta jordiska.
