Sida 177
elände, utan till och med fördrifva sin fångenskaps långsamt framåtskridande tid med författareskap. Förnämsta källan till tröst och lindring utgjorde väl närvaron af hans älskade, uppoffrande maka, den man ej förmenade att när som helst besöka honom och qvardröja hos honom så länge hon behagade. Hon måtte dock hafva varit en ovanligt stark qvinna, denna Lucia, ty hon svigtade ej under bördan af de försakelser hon sjelf ålade sig, äfven då, när de blefvo svårare, än man tycker att de skulle varit förenliga med en qvinnas svaga fysik. Ty hon förolämpades af så väl befälet, som de underordnade vid fängelset, i stället att hon bordt hedras för sin trohet mot den olycklige och sin beundransvärda ståndaktighet. Det påstås till och med att hon skulle blifvit sårad af Helge, måg till ståthållaren på Kajaneborg, hvilken äfven skulle med hugg och slag hafva misshandlat hennes piga.
Icke precist i Messenii underjordiska fängelsehåla, utan i sin egen, som just ej var mycket bättre, födde Lucia en son, den sedermera äfvenledes olycklige Johan Arnold Messenius, också en lärd och historieskrifvare, hvilken, tillika med sin tjugoettårige son, blef, under drottning Christinas regering, halshuggen. Sonen var öfverbevisad om att hafva skrifvit förklenliga bref mot drottningen, fadern, att derom vara medvetande. -- Det var i sanning en alltför olycklig slägt!
Dock -- för att nu återgå till Johan Arnold Messenii födelse på Kajaneborgs fästning, så måste man taga för afgjordt, att hans arma föräldrar både gladdes och sörjde öfver att han blef född till verlden: -- gladdes, emedan de nu hade en liten oskyldig varelse att jollra med, en pant af deras ömhet, en solstråle i deras beständiga natt; men tillika sörjde, sörjde bitterligen, så ofta de betraktade den sorglöst lekande gossen. Ty han var ju född fånge och hvad skulle det väl en gång blifva af honom? Emellertid undervisade Johan Messenius sin son, då denne hunnit den ålder, att han kunde fatta något, i allt hvad han sjelf hade lärt och -- detta var i sanning icke litet. -- Att han äfven bibragte honom det inom honom sjelf lågande, aldrig slocknande hatet mot en grym och -- såsom han tyckte -- orättvis regering, är ju naturligt; och deraf torde väl ock den yngre Messenii hat till den bestående ordningen hafva härrört, jemte den upprorsanda, som ej blott störtade honom sjelf i olyckan, utan äfven hans unge, blomstrande son, hos hvilken han hade inplantat den.
Då Johan Messenius ändtligen fick i döden sluta sitt långa och oerhörda lidande, år 1637, var sonen Johan Arnold, sedermera professorn och rikshistoriografen, icke mer någon gosse, icke ens yngling, utan redan en ung man. Hans mor fick tillåtelse att genast lemna fästningen och hon lät ej tvänne gånger säga sig detta, utan skyndade ur riket, medtagande den bok. hvarpå hennes make under de långa åren hade arbetat, Sveriges Historia, hvaraf tjugonde tomen då var under arbete. Regeringen bjöd Lucia Grothusen 500 rdr för detta historiska manuskript, om hvars duglighet -- ja, förträfflighet, ingen tviflade. Men Lucia fordrade sin äfven fängslade sons frihet, som också slutligen beviljades.
Johan Arnold Messenius blef således fri och reste till Stockholm, der han fick i uppdrag att fortsätta och komplettera det af hans far i lifstiden påbörjade litterära verket, hvilket han ock gjorde.
När, och hvar, Lucia Grothusen dog, är icke uppgifvet, men vi hoppas att hon ej måtte hafva upplefvat sin sons och sonsons aflifvande. Åtminstone önskar man det, då man läser om hvad hon i så många år hade lidit för och med sin make.
Grönberg, Johanna, enkefru, boende i Södertelje, öfverlemnade år 1864 till stadsfullmäktige derstädes en både stor och oväntad gåfva af 7500 rdr rmt, för åstadkommande af en tidsenlig lokal för stadens flickskola, och efterlemnade derigenom ett aktadt minne efter sig för sin välgörenhet till gagn för qvinnors uppfostran.
Grönhagen, Christina, dotter af lagmannen Claes Henrik G., föddes d. 24 Augusti 1686 och dog ogift 1750. Hon påstås hafva varit ett lärdt fruntimmer, men som processade under hela sin lifstid och derigenom förstörde hela sin förmögenhet. -- Fröken Grönhagen hade dessutom en annan egenhet, den, att beständigt gå med "hufva", så att ingen måtte få se hennes ansigte. Det ansågs för ett särdeles tecken till vänskap och
