Sida 263
I denna karldrägt är hon aftagen både på Öfvedskloster och Löberöd, och besökte till och med Köpenhamn i en slik utstyrsel. Men hon fann sig dock besvärad af att omringas af pöbeln på hvarje gata hon kom, der folket hurrade och följde henne. Någon skalk hade utspridt att det var ryska kejsarinnan, som inkognito besökte de goda danskarnes hufvudstad. -- Hon deltog äfven gerna i en äfventyrlig jagt, vanligen till häst, och sköt från hästryggen med mycken säkerhet den springande haren och den smygande räfven. Stor händighet egde hon i svarfkonsten, hvarmed hon flitigt sysselsatte sig. Af hennes utmärkt väl svarfvade arbeten förevisas ännu prof på Öfvedskloster. Oaktadt hennes far fått lägga sitt hufvud på stupstocken för en konungs svaghets skull, var friherrinnan likväl så stark i sin rojalism, att Gustaf IV Adolfs afsättning vållade henne djup sorg och kanske påskyndade hennes död, som inträffade år 1810.
Lewenhaupt, Anna Catharina, dotter af fältmarskalken Carl Mauritz L., blef i hemlighet gift 1686, på Winäs, utan konungens tillstånd, dock icke utan sin moders vilja, med sin kusin, general-löjtnanten Gustaf Fredrik Lewenhaupt. De reste kort efter bröllopet utrikes och blefvo af Svea Hofrätt, med ogillande af giftermålet, dömda att bota 500 daler silfvermynt. Hon följde sedan sin man under hans resor och krigsfärder, ända till Moræa och Archipelagen, oftast under sjuklighet, och var flera gånger i yttersta lifsfara; talade tyska, franska, italienska och grekiska så färdigt som sitt modersmål, samt var gudfruktig, rådig, oförskräckt och skön. Brodern, vice-amiralen Axel Johan L., besökte henne 1697 på Moræa. Hon återkom 1698 och dog 1740, 79 år gammal, samt är begrafven i Riddarholmskyrkan, i Lewenhauptska grafven. Hennes dotter,
Lewenhaupt, Eva Maria, föddes i Frankfurt am Mayn 1697 och dog 1754, på Krokeks gästgifvaregård å Kolmården, genom det att hon bröt halsen af sig vid hästarnes skenande utföre Sudarsbacken. Hon var gift med presidenten Gabriel Gyllengrip.
Leyra, Ingeborg, Fadern, Thorkel Leyra, styresman öfver Bohuslän under danske konungen Sven Tveskäggs tid, hörer egentligen till Danmark, men som Bohusläns fornhistoria äfven ingår i Sveriges, så upptaga vi här berättelsen om dottern.
När Sven Tveskägg besteg Danmarks thron, anställde han ett stort graföl efter sin fader, till hvilket äfven tidens ryktbaraste hjeltar, jomsvikingarne, inbjödos. Till plägsederna vid dylika tillfällen hörde, att gästerna vid det horn, som tömdes till den dödes minne, skulle göra ett manligt löfte, som aldrig kunde ryggas. Sedan jomsvikingarne genom tömmandet af Kristi och engeln Michaels skålar blifvit temligen upprymda, läto de stora löften icke fattas vid den döde konung Haralds skål. Inom tre år skulle de hafva dräpt Hakon Jarl och eröfrat Norrige. En af dem, den vilde Wagn Åkesson, gjorde särskildt ett löfte, att ej vända åter med lifvet, förrän han dräpt Thorkel Leyra och sofvit hos hans dotter Ingeborg. Visst tyckte herrarne, på morgonen, sedan de sofvit ruset af sig, att de lofvat något för mycket, mer än de kunde hålla, men saken stod nu att försöka. Innan kort anlände de till Norrige. Hakon Jarl, hans son Erik Jarl och Thorkel Leyra, med flere höfdingar, mötte dem i Hjorungawåg, der år 994 ett af nordens skarpaste slag blef hållet. Efter tre dagars slagtning och otroliga under af tapperhet sviker segern hjeltarne från Jomsborg. Wagn Åkesson tillfångatages och föres upp på land att afrättas tillika med flera af sitt folk. Med sammanbundna fötter afvakta de, sittande på en fälld trädstam, med onaturligt gäckeri sitt öde. Då framkommer Thorkel Leyra med en yxa i handen och säger till Wagn: "Du har gjort ett löfte att dräpa mig, men likare synes mig nu att jag dräper dig", och derpå begynner han mordet å Wagns män. Men en särdeles utmärkt jomsviking frälstes af Erik Jarl. Uppretad häröfver ropade Thorkel till jarlen: "Vill du än gifva desse män frid, så skall dock aldrig Wagn komma undan med lifvet", och framstörtade med lyftad yxa för att uppfylla sin hotelse. I detsamma kastar sig Wagns fosterbroder, som satt bredvid honom, framför Thorkel, så att denne stupar och släpper yxan. Wagn grep den i ögonblicket och klöf dermed den boshuslänske höfdingens skalle. "Vill du hafva fred, Wagn Åkesson?" sporde jarlen. -- "Ja, om mina män ock få behålla lifvet", genmälde Wagn. Jarlen gaf då alla öfverblefne fred,
