Sida 281
Fartyget blef afmåladt, och Losch fick kaptens rang och namn.
Carl Gustaf Löschern hette den tappre sjöhjelten, som tvänne gånger slog ryska flottan på Pejpussjön, men blef, den 14 Maj 1704, då han anförde en liten flottilj å samma sjö, öfvermannad af en öfverlägsen flotta, samt, för att undvika fångenskap, tände eld på krutkammaren i sitt fartyg och sprängde sig sjelf, sitt manskap, tillika med en stor mängd fiender, i luften.
Löwen, Eva Helena, dotter af generalguvernören Axel L., föddes 1743 och blef 1764 gift med riksrådet Fredrik Ribbing, och dog 1813. Enligt Gustavianska papperen skall grefvinnan Ribbing 1770 varit föremål för konung Gustaf III:s "ömmare känslor", ådagalagda äfven i bref, men hvilka hon endast med vänskap besvarade. En anonym varnade konungen för en dame, hvarvid konung Gustaf i en anteckning å brefvet, sedan han skildrat sin olycka att vara förenad med en gemål, säger: "Skulle det vara fru Ribbing! Ack, skall jag då äfven beröfva mig älskvärda fruntimmers sällskap." ... Den 10 Nov. 1778 var hon hertiginnan af Södermanland behjelplig att till dopet i slottskapellet frambära sedermera konung Gustaf IV Adolf. -- Men sedan skedde en stor förändring. År 1780 blef hon en afton ej befalld till konungens spelparti; reste derför bort från sin för den publika spisningen framsatta taburett, yttrande skarpa sarkasmer både mot hof och etikett. Då förlikning vid denna tid skulle uppgöras mellan konungen och hans moder, begärde enkedrottningen, såsom vilkor, att konungen ej ville begära, det hon skulle taga något steg till försoning med drottningen, hvarvid konungen framställde såsom motvilkor, att ej grefvinnan Ribbing måtte ingå bland dem, för hvilka enkedrottningen begärde amnesti i hofrådslagstiftningen. -- Hennes son, Adolf Ludvig R., blef dömd från lif, ära och gods, samt att mista högra hand, för sin delaktighet i komplotten mot konung Gustaf III:s lif; fick dock nåd till lifvet, men förlorade adelskapet och blef förvist ur riket. Med honom utslocknade på ett bedröfligt sätt grefliga ätten Ribbing. -- Grefvinnan Ribbing blef sedermera, 1796, gift med kammarherren Gustaf Maclean.
Löwen, Gustafva Johanna Elisabeth. Anrep, i Adelns Ättartaflor, kallar henne Gustafviana Elisabeth. Hon var äldsta dottern af öfverstelöjtnanten Sten Joachim L. och föddes 1764. Om hennes giftermål med den sorgligt namnkunnige konungamördaren Jakob Johan Anckarström berättar Carl Gjörwell, som var dennes förmyndare: "Såsom Anckarström hela den tiden han tjente vid Gardet umgicks mycket i mitt hus, blef han också der bekant med öfverstinnan Löwen, som då bodde på Runsa, och hennes trenne döttrar. Han blef anständigtvis kär i den äldsta fröken, Gustafva Johanna Elisabeth, som var något yngre än han, icke ful flicka, men till sinne och böjelser alldeles lik. Således måste man ock i denna angelägenhet vända sig till farbror Gjörwell. Jag utverkade moderns och morbroderns, som var rätter giftoman, major Ehrensparres, samtycke, och han fick den begärda personen, som förde med sig i boet af penningar och bohagsting till en summa af omkring 100,000 daler. Detta skedde också 1783, men sednare på året." I detta äktenskap föddes 7 barn, hvaraf 4 lefde vid faderns död. Han bidrog ej litet till att förkorta sin svärmors lefnadsdagar; men det hör ej hit att skildra Anckarström, vi vilja blott ytterligare anföra Gjörwells beskrifning om makarnes sista skiljsmessa i arresten: "Nu kommer en rörande scene af annat slag. En enda gång fick hans fru komma till honom, och det för att taga afsked. Det skedde onsdagsförmiddagen och i pastor Roos' närvaro. Det borde efter ordres icke räcka öfver en qvart, men pastorn ansvarade för en half timma. Då var Anckarström redan försonad med Gud och stod i full känsla af sin tillkommande salighet. Hennes sinnesstämning vet jag ej omröra . . . den är på mer än ett sätt beklagansvärd. När hon kom in, kastade hon sig öfver honom, der han satt tvärs öfver sängen, och döljde sitt ansigte emot hans bröst. Han tog henne i famn och ropade: "Min Stafva! Se upp, se på mig, min Stafva!" och när hon det ändtligen gjorde, sade han: "Känner du igen mig? ty nu ser du uti mig ett Guds barn." Han talte sedan fast beständigt både om sin och hennes själ, hennes framtida vandel inför Guds ansigte, och om deras barns uppfostran; tröstade henne dermed att hon och
