Sida 285
likväl hafva föresett en oafbruten fortgång. -- Malmqvist, som under tiden, med stöd af andra varmhjertade menniskor, högst betydligt utvidgadt sin lokal, byggt ett par eller tre stora stenhus, och under sparsamhet för egen räkning afbetalt mycket på de lånta summor som erfordrades för så stora byggnadsföretag, har, för att lätta möjligheten att få den så långt uppdrifna inrättningen fortsatt, sålt de stora husen för 10,000 rdr (de äro brandförsäkrade till 90,000). Genom denna slutliga uppoffring, hvarvid man icke bör förbigå den yngre familjens lika oegennyttiga medgifvande, är Inrättningens pekuniära bestånd någorlunda tryggadt. Det beror nu derpå huruvida en direktion kan verka med lika enhet och lika hjertevarmt som de afgående stiftarne under deras tid! Man skulle önska att direktionen kunde uppsöka en familj som, likt den Malmqvistska, öfvertoge det moraliska ansvaret och sjelfständigt inginge i fortsättningen af de afgåendes arbete, för att med den sannt kristliga anda, som varit fru Malmqvists häfkraft, befordra den sedliga utvecklingen med lika lycklig följd som hon förmått. Det är ett stort ansvar att lefva för 100 uppväxandes framtida lycka, såsom beroende af den ädlare lefnadsrigtning som de under sin ungdom fått sig inympad.
Underhållskostnaden för hvarje barn, boning, föda, kläder, tvätt, vedbrand, lyshållning, uppassning vid köket m. m., samt undervisning och böcker, steg år 1864 till 178 rdr 85 öre. Deremot har fru Malmqvist emottagit 9 barn mot en förmedlad afgift af 59 rdr 91 öre, samt ännu 9 barn som lefva på familjens enskilda kostnad. Öfriga ersättningarne göras dels genom enskilda, dels genom Stockholms fattigvård.
Stockholms kommun anses såsom den mest välgörande bland alla, till och med så, att man i katholska länder, der barmhertighet är särskild religionspligt, befordrande gifvarens eviga väl, förundrar sig öfver den frikostighet, med hvilken härvarande invånare understödja hvarje välgörande stiftelse eller ändamål. Man måste på det allvarligaste önska det här omhandlade barnahems inre beskaffenhet och välgörande verkningar på ungdomens sinne måtte blifva tillräckligt bekanta. Mera behöfves icke för att nya bevis af deltagande skola tillkomma, nya ledamöter -- helst bland Stockholms bildade qvinliga invånare, som med deras böjelse för allt ädelt och godt säkert skola känna sig manade att ytterligare framkalla välsignelse öfver det ädla företaget.
Ännu, 1866, fortverkar, tills vidare, den eniga familjen, utan att någon länk deraf erfarit någon förminskad kraft. Men vi upprepa, att en lycklig fortsättning af institutionens välsignelserika verksamhet beror af enhet i dess ledning, beror af att en direktion icke förvandlar det hela till en formsak, sedan det hela nu så lyckligt fortgått utan spår af flärd och ostentation. Familjlifvets esprit är det enda som här kan gifva välsignelse.
Marci, Kerstin, var den enda efterlefvande dottern af fält-superintendent en Georg M., ehuru han var 5 gånger gift. Hon är den första arfspastorska man känner. Hennes far fick af konung Johan III Annerstads pastorat i Småland, med arfsrätt så väl på mans- som qvinnolinien, och enär M. ej hade någon efterlefvande son, då han dog 1613, så erhöll enda dottern detta pastorat i arf. Hon blef gift med Anders Osængius, som då blef pastor i församlingen, och sedermera har detta pastorat i nära 300 år, utom en gång, 1720, gått i arf inom slägten, uti hvilken förekommit flera arfspastorskor, nemligen Gunilla Osængius, som blef gift med Joh. Wallén, hvilken dog 1685, samt Vendela Ulrika Wickelgren, gift med Peter Oseen, som med henne fick pastoratet. När en sednare pastor Anders Osængius dog, 1780, hade han en 12-årig dotter, till hvilken en prestman L. inför sjelfva konungathronen anmälte sig såsom friare, men hvilket afslogs i kongl. brefvet d. 11 Dec. 1781, och en slägting, Joh. Erland Wickelgren, fick då pastoratet.
Margaretha, dotter af Birger Jarl och hans andra gemål Mechtild, blef gift med riksrådet, riddaren och lagmannen Leonard Ottesson Örnefot.
Margaretha är namnet på tvänne döttrar till Waldemar Birgersson. Den ena, dotter af hans första gemål Sofia, förlofvades med hertig Johan af Braunschweig; men då detta äktenskap ej gick i fullbordan, dolde hon sin sorg och saknad i Skenninge kloster år 1288. Hennes halfsyster, Margaretha, dotter af Waldemars fjerde gemål Lucradis, troligen född år 1298, gick äfven i Skenninge kloster, der hon blef abbedissa.
