Sida 449
Sofia Agriconnius, var äfven författarinna och mycket språkkunnig. Hennes bror, statssekreteraren Samuel Åkerhielm, förde en allvarsam process med bryggaren Jockum Allstedt i Stockholm, hvilken trolofvat sig med systern Maria Sofia, men ryggat trolofningen och gift sig med enkan Anna Blixt.
Åkerström, Gustafva, lät år 1844 i Norrköping trycka ett litet arbete med titel: "Mina Helgdagsstunder".
Årberg, Lovisa, född i Upsala år 1803, utmärkt såsom praktiserande kirurg. Med barndomsintryck -- emedan hennes moder mycket sysselsatte sig med att vårda sjuka -- blef dottern initierad i samma yrke, men, begåfvad med egenskaper, som åtminstone i lika grad som studier göra personen skicklig till medicinska värf, fortsatte hon på egen hand sitt ädla yrke. Dock skedde detta icke till följd af ett af henne fattadt bestämdt beslut; det hände tvärtom endast tillfälligt och derigenom att personer af hennes bekanta från Upsala-tiden vände sig till henne om hjelp och vård, som hennes hjertelag icke kunde vägra, då hon visste med sig att hon egde förmågan att lindra lidandet. Hon var eljest, under denna tid af sin praktik, antagen i enskild tjenst inom en familj i Stockholm. Emellertid utspridde sig småningom ryktet om hennes kurer, och från praktik med jemnåriga af hennes klass förde henne ryktet snart till andra klasser af sjuka, så att hon snart, äfven dertill styrkt af inflytelserika personer, lemnade tjensten och började egna sig uteslutande åt den sysselsättning som natur och uppfostran anvisat henne.
Under växande förhållanden bibehöll hon alltid samma anspråkslöshet som förut och begärde blott att få gagna lidande medmenniskor. Hon bibehöll alltid benämningen jungfru Årberg, under hvilken titel hon förvärfvat sig fullt ut så mycket förtroende som de flesta utmärktare läkarne. Väl försvårades, till och med förbittrades, hennes bana i början af både skråsinnet, afunden och en kanske rättvisare betänklighet vid att låta menniskors helsa göras beroende af en icke hallstämplad medicinsk omvårdnad, men sedan man funnit att jungfru Årbergs praktik var fri från allt charlataneri, äfvensom ifrån vinningslystnad, blef hennes verksamhet först tolererad och slutligen tillåten, ja, till och med på sitt sätt offentligen belönad (med en medalj), men icke med något annat som kunnat underlätta hennes uppoffringar af flera slag för den stora mängd fattiga, af hvilka hennes mottagningsrum alldagligen fylldes. Hennes välgörenhet (ty deri bestod hennes praktik förnämligast) öfverhopade henne med hjelpsökande, och endast en ursprungligen ovanligt stark helsa och dithörande kraftigt lynne och väsende gjorde det möjligt för henne att uthärda med sådana ansträngningar som härunder blefvo nödvändiga. Den uppoffrande fattigpraktiken blef väl emellanåt vedergälld af förmögnare patienter (så som i allmänhet med läkare blir händelsen), men hennes egen helsa blef dock under en längre period medtagen, så att hon ett par år efter hvarandra, nödgades i Carlsbad söka återvinna hvad hon förlorat under oförtröttadt besök hos andra sjuka. Det har visserligen i någon mån lyckats, men likasom hvilan och förströelsen under dessa badresor verkat fördelaktigt, motverkas det lyckliga inflytandet af de nya ansträngningar som tillhörde återvändandet, helst krafterna efter 30 à 40 års arbeten icke i lika grad uthålla nattvak, gående och åkande i alla slags väderlek m. m. som förr.
Om också belöningarne i det offentliga varit sparsamma och, såsom vi tro, inskränkta till den förut omtalade medaljen, har jungfru Arberg likväl rönt icke ringa uppmuntran äfven genom auktoriteter, samt af det stora förtroende, hon bland alla samhällsklasser inom hufvudstaden förvärfvat, ännu mera belönad af det ovärderliga medvetandet att genom skicklighet och ädel afsigt hafva gagnat i stort. -- Man kan icke annat än önska det hennes mycket anlitade krafter måtte länge stå henne bi, till lycka för den stora mängd som ännu alltfort åtnjuta hennes omvårdnad.
Åsa var dotter af Ynglingaättens siste konung i Upsala Ingjald, med tillnamnet Illråda, hvilket namn hans eget folk gaf honom för hans illbragds skull. Åsa vanslägtades icke från sin grymme och herrsklystne fader, utan bråddes på honom i allt hvad som ondt var. Deremot hade hon af sin moder, den sköna Göthilda från Westergöthland, ärft en bländande skönhets farliga
