Sida 249
ett tomt inre, dessa olika och slumpvis ditkastade figurer, ingifvit henne olikartade idéer; denna enhet i mångfalden, mångfald i enhet, dervid hon gaf åt hvarje särskildhet sin egen lilla historia, vexlande emellan ljust och mörkt -- såsom på asklocket.
Hon blef ofta mer och mindre skarpt recenserad, såsom förläggande scenen i sina romaner helst inom "la haute volée", härrörande af ett alltför mycket uttaladt aristokratiskt sinne. Crusenstolpe säger härom sanningsenligt: "Ödet hade låtit henne födas bland en samhällsklass som förr ansågs sjelfskrifven och uteslutande bestämd för högre kretsar; och i en tidpunkt, då denna gunst af slumpen icke jäfvades af allmänna föreställningssättet. Hennes uppfostran och umgänge, derefter lämpade, tryckte en viss aristokratisk prägel både på hennes personlighet och penna: icke den stela dumdryghetens, som är inskränkta naturers utmärkande drag, inbillande sig vara förbålt förnäma, då de brösta sig och se mindre lyckligt lottade öfver axeln; men den fina och lediga ton, som, då den tillika adlas af snillet, både förtjusar och förbinder: men det okonstlade i så väl sätt som ordalag, ådagaläggande att man är hemmastadd i sin roll: men den säkra takt, som anvisar hvarje föremål sin egentliga plats, aldrig misstager sig om kostymen; aldrig, å ena sidan, sänker det sublima i dyn, och aldrig ej heller, å den andra -- för att begagna Thorilds kraftuttryck -- 'målar en so i rosenrödt'." Om "Torparen" säger han: "Hvilken säkerhet i teckningen, hvilken glödande lidelse i färgläggningen, och huru allt är natur! Det är en trogen bild af menniskohjertat, infattad i hyddans ram, der förblandningen intet ögonblick störes af prydnader från förmaken."
Den 13 Februari 1848 -- på sitt kära Skålltorp, derifrån hon önskat att ej få flytta förr än sista gången -- slutade hon ett lif, så rikhaltigt, derför att hon, under sina många års kroppsliga lidande (buret under tyst tålmodighet) och vakna nätter, reflekterat öfver, genomtänkt och genomkänt detsamma mer än mängden, som dock sofver bort en tredjedel, om ej mer, af lifvet. Under dessa vakor sökte hon reda för sig mången i dunkel sväfvande fråga -- höjde sig genom bönen varmare och närmare den Gudomlige Mästaren, som i sin skönaste uppenbarelse -- ordet i samvetet -- och genom Hans på våra hjertan klappande hand -- leder oss öfver alla törnestigar, ja, brådjup, till den sköna, mer och mer sig närmande, ljusnande hamnen -- Han sjelf.
Hon önskade icke att dö, men var nöjd med Guds vilja, talte månget kärleksord till de sörjande hon lemnade, rörande att höra, uppbyggliga att minnas. Under de sista tiotalen af hennes lefnad -- en fortsatt pröfning i lidandets skola, med friskare mellantider, de förra burna med tålig undergifvenhet, de sednare med tacksam glädje -- vann hon många och sanna vänner; saknades djupt af sin man, efter ett mer och mer lyckligt äktenskap -- sin Augusta, sitt enda, kära barn, Ebba, som hon med moderlig glädje kort före sin död såg förlofvad med en hederlig man, baron Gustaf Adelsvärd; dessa henne närmast -- och sedan icke minst saknad af den förutnämnda systern och en yngre, ännu lefvande. Hon är begrafven jemte sin mor, som dog året förut, äfven på Skålltorp -- sin man, som följde henne efter 10 år, 1858 -- sin Augusta, död 1857 -- sin Ebba, död 1864 -- på Skärfs vackra kyrkogård, nära Skålltorp.
Knutsdotter, Cecilia, testamenterade 1336 till S:t Mårtens kloster i Skenninge sin gård Bosatorp i Torpa socken.
Knös, Thekla Levinia Andrietta, född 1815, dotter af den lärde theologen och författaren, doktor Gustaf K., sysselsatte sig redan som helt ung med litteratur, dels öfversättningar, dels författandet af smärre dikter på vers, men kunde på länge ej öfvertalas att från trycket utgifva något bland sina arbeten. -- Ändtligen, efter faderns död och sedan många bland Theklas litterära vänner, som ville henne innerligt väl, deribland professorerna Atterbom och Böttiger m. fl. lyckats öfvervinna hennes motvilja för ett offentligt uppträdande på författarebanan, utkommo ett par arbeten af hennes hand, såsom "Elfvornas Qvällar" och "Dikter", i 2:ne delar. -- Hon utgaf äfven, tillsammans med mamsell Bremer samt fru Louise Müller och dennas nu längesedan aflidne make, Daniel Müller, en julkalender, kallad "Fyrväpplingen", samt en annan dito, benämnd "Konvaljerna", tillsammans endast med herr och fru Müller. Öfversättningar af Thekla Knös äro:
