Sida 428
genom den långvariga sjuklighet, hvaraf hon under sina sista lefnadsår långsamt borttvinade.
Efter tretton års äktenskap, hvarunder hon skänkt sin gemål fem söner och två döttrar, afsomnade Ulrika Eleonora d. 26 Juli 1693 på Carlberg, hvilket lustslott hon, flera år förut, hade fått till skänks af sin gemål. Hennes dödssäng var den uppbyggligaste och lärorikaste, kring hvilken några friska, ehuru djupt deltagande, menniskor någonsin kunnat samlas, och den djupa sorg, den i början nästan otröstliga saknad hela riket egnade åt hennes minne och alltför tidiga bortgång förtjente hon i hög grad.
Af de fem söner, åt hvilka hon gifvit lifvet, öfverlefdes hon endast af Carl, sedermera Carl XII; prinsarne Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl Gustaf dogo allesammans helt späda.
De båda döttrarna voro: Hedvig Sofia, den äldsta af alla barnen, sedermera förmäld med Fredrik IV, hertig af Holstein-Gottorp, samt den yngsta af dem, Ulrika Eleonora, som sedan blef drottning i Sverige, men som med moderns namn ingalunda hade ärft dennas dygder och älskvärdhet, icke ens hennes skönhet.
Ulrika Eleonora (den yngre). Det var för denna furstinna en oersättlig olycka att hon redan vid fem års ålder förlorade sin förträffliga mor, samt redan vid sitt nionde år äfven blef faderlös. Hon ställdes då under sin brors, den nyss femtonårige konung Carl XII:s, förmynderskap och uppfostrades af sin farmor, drottning Hedvig Eleonora, som, partisk för sin äldsta sondotter, prinsessan Hedvig Sofia, med stränghet, nästan med uppenbar köld, behandlade den stackars yngsta, hvars hjerta och karakter af ett sådant bemötande togo ett menligt intryck, så att deraf slutligen nästan ett hat uppstod mellan farmodern och sondottern.
Ulrika Eleonora, yngsta barnet af konung Carl XI och hans gemål Ulrika Eleonora af Danmark, föddes i Stockholm d. 23 Januari 1688. och förblef ända till 27 års ålder oförmäld. Naturen hade icke utrustat henne med några särdeles framstående egenskaper, hvarken i yttre eller inre måtto. Vacker var hon icke, ehuru hon ej heller kunde få namn af ful.
Det var, som bekant är, mycken oro och oreda i Sveriges rike under konung Carl XII:s beständiga bortovaro i krig med främmande länder. Man kan med skäl säga beständiga, ty den räckte ju nästan oafbrutet i aderton år och måste ju hafva ett olyckligt inflytande på det rike han efter sin herr fader -- klok och hushållsaktig i åminnelse -- hade emottagit så blomstrande.
Prinsessan Ulrika Eleonora var tjugofem år gammal, då rikets råd, d. 27 Okt. 1713, hos henne anhöllo, att hon täcktes taga plats bland dem, på det att alla de åtgärder, som vidtogos till afhjelpande af landets iråkade djupa nöd, måtte vinna mera kraft och skyndsammare åtlydas, då de utfärdades i namn af konungens syster.
Ulrika Eleonora biföll med glädje herrarnes önskan; det syntes som om hon ingenting bättre haft att begära. Hon tog dock icke plats på thronen, fastän hon, af kungliga drabanter eskorterad, inträdde i rådskammaren, utan satte sig på den till höger om thronen närmast stående stolen. Det hette nu på alla de förordningar som utgåfvos: I Hennes Kongl. Höghets och det Kongl. Rådets namn.
Detta var för prinsessan en stor triumf öfver farmodern, som, sedan hon i tretton år stått i spetsen för regeringen, under sin sons, Carl XI:s, samt några månader under sin sonsons, Carl XII:s, minderårighet, väl gerna skulle hafva sett om hon för tredje gången blifvit derom anmodad. Förmodligen ansåg man nu den nära sjuttioåriga drottningen för gammal till detta ansvarsfulla kall, eller ock visste man att icke hon, såsom Ulrika Eleonora gjorde, skulle skänka alla rådets åtgärder sitt obetingade bifall, utan väl velat göra ett eller annat inkast.
Efter från rådet erhållna underrättelser om att prinsessan inträdt i regeringen, yttrade konungen sitt välbehag deröfver och bad, att hon dermed måtte tills vidare fortfara. Och så skedde det, dock endast ett år, eller något derutöfver, till slutet af 1714, då konungen återkom till Stralsund.
Nu erhöll prinsessan en friare och var deröfver mycket förtjust. Det var Fredrik, arfprins af Hessen-Cassel, en redan temligen bedagad man och enkling. Men -- det var dock en friare, och den förste som anmälde sig; och då prinsessan genast med den största ifver omfattade
