Sida 433
fåfängans frestelser kunde ens ett ögonblick förmå henne att vackla. Det förstås att de andra friarne drogo sig undan, då konungasonen kom, ty hvilken skulle väl med honom kunnat täfla hos den sköna? Han ensam stannade qvar och plågade henne med sin ömma ihärdighet, hoppandes att dock slutligen kunna vinna henne.
Emellertid hade Axel Thordson i det främmande landet förvärfvat, förutom riddarevärdigheten, äfven ära och rykte, och var nu stadd på återresan till hemmet. Då mötte honom på vägen underrättelsen om prins Håkons envisa frieri till hans brud, och han skyndade dervid, allt hvad skyndas kunde, hem till henne, väl vetande, att han då som bäst behöfde stå vid hennes sida.
Med outsäglig glädje mottogs den hemkommande af så väl skön jungfrun, som hennes föräldrar, och det blef nu öfverenskommet att bröllopet skulle firas så fort som möjligt.
Då ingaf svartsjukans demon Hakon en nedrig tanke. Han svor inom sig att hämnas sin försmådda kärlek och att den honom förhatlige Axel Thordson aldrig skulle såsom maka famna den han kär hade, och -- han höll ord.
Snart var hans plan färdig. Han hade gått till råds med en lågsinnad munk, Svarte Knut kallad, som gerna var honom behjelplig. Denne framletade ur dammiga pergamentshögar en längesedan förgäten påflig bulla, som förbjöd äktenskap mellan dopsyskon. Så kallades, i denna katholicismens första tid i Norden, alla de, som af samma faddrar blifvit burna till dopet, och i denna andliga skyldskap befunno sig verkligen Axel Thordson och Walborg Ingemarsdotter, förutom det att de voro syskonbarn.
Såsom en häftig åskvigg från ett på den klaraste himmel upptågande moln nådde den förfärliga underrättelsen de båda lyckliga, der de sväfvade bland verklighetens rosor och hoppets vårgrönska, och nedslog med ens och för alltid hela deras jordiska lycka. Och icke nog med att presterskapet på det strängaste förbjöd deras förening: nej -- der måste äfven, till uppresande af en oöfverstiglig skiljemur dem emellan, försiggå en hemsk kyrkoceremoni. De tvungos nemligen att, i närvaro af hofvet, af hela presterskapet och en talrikt församlad menighet, stå bredvid hvarandra, på några stegs afstånd, och hålla mellan sig en fin hvit duk, hvilken biskopen med ett hvasst svärd genomskar, till tecken af att de nu borde för hela det återstående af lifvet vandra på skiljda vägar. -- Detta skedde i Mariekyrkan, nära Hultås.
Värdigt, såsom det egnar sanna kristna, buro de beklagansvärda unga älskande sitt hårda öde. Ingen skulle se på skön Walborg att hon led, ehuru outsägligt detta lidande var.
Och Axel -- hur ädelt uppförde sig icke han! Det blef krig i landet och uppbådet att samla sig till dess försvar kom äfven till Axel Thordsons. gård. Denne, som väl kunnat uppsäga all tro och lydnad mot Hakon, som nyss blifvit konung, fann det dock skamligt att för enskild hämnd qväfva fosterlandskänslan och skyndade derför till den unge konungens bistånd. Ja, han gick ända derhän i sjelfförsakelse och glömska af liden oförrätt, att, då Hakon omringades af fiender, utan att kunna slå sig igenom, ilade Axel Thordson till hans bistånd, och då konungen neddignade död af sina sår hämnade Axel hans död, men tillsatte dervid sjelf lifvet. Han dog dock icke på sjelfva valplatsen, utan önskade att i Dragsmark få uppgifva sin anda; men afled under transporten dit. Det sista ord han i verlden talade var namnet Walborg.
Vid underrättelsen härom lät Walborg viga sig till nunna, helgande hela sitt återstående lif åt minnet af den hon så innerligen älskat. Der, inom den trånga cellen, med sin djupa sorg till sällskap, jemte bönen och återseendets hopp, framlefde hon många långa år, innan dödsengeln löste hennes bojor. När hon ändtligen dog, betraktades hon nästan såsom ett helgon, och en andäktig menighet gjorde årliga vallfarter till hennes graf, hvilket sker ännu i våra dagar, ehuru af helt olika bevekelsegrunder. Då var det religionssvärmeriet, som ditlockade en hop folk: nu är det det varma intresse, blandadt med vemod, som berättelsen om Axels och Walborgs öde ingifver.
Walborg från Nordmarks-hyttan och Karin Jota från Kall-hyttan i Wermland. Om dessa berättas: Efter digerdöden, då det var mycket ondt om folk, skulle en häradshöfding hålla ting; men då det ej fanns mer än 10 karlar att taga till bisittare i nämnden, så blefvo dessa tvänne
