Sida 341
lång och svår fängelsetid, slutligen dömd att mista högra handen, halshuggas och steglas. Domen mildrades dock till beständig landsflykt.
Liksom mannen hugnades äfven fru Anna med konung Gustaf III:s synnerliga nåd. Så fick hon 1772 entré till Hvita rummet, äfvensom H. M:ts porträtt, infattadt i juveler, att i blått band bäras på bröstet. Konungens ynnest öfvergick äfven till Annas vackra sonhustru, inför hvars man, Claes Fredrik Horn, konungen också yttrade sitt tycke så förnärmande, att harmen dref honom in i komplotten -- såsom den landsflyktige sjelf i Köpenhamn omtalat saken, till sin ursäkt, eller till att derigenom förmildra det strängare omdömet om en gerning som han på äldre dagar ogillade. (Yttrandet gafs inför vår kände vattenläkare Lagberg.)
Jemte en sin broder upphöjdes fru Anna äfven af samme konung i adligt stånd, under namnet Plommenfelt. Denna ätt blef dock ej gammal, ty brodern dömdes för något begånget brott att halshuggas, men rymde ur riket, hvarefter hans vapenplåt på riddarhuset blef med ett svart kors öfverstruken. -- Anna Margaretha Plommenfelt dog 1782.
Polheimer, Catharina, mamsell, agrée af Målare-Akademien, nämnes af Boije såsom ganska skicklig utöfvarinna af målarekonsten.
Polhem, Emerentia, är märkvärdig derför, att hon var den odödlige siaren Emanuel Svedenborgs enda kärlek. Berättelsen derom är följande:
Svedenborg företog, mot slutet af år 1716, en resa till Götheborg, Trollhättan, Venern, Hjelmaren och Gullspångs elf, för att utse lägenheter till nya slussars anläggande. Född 1688, var han vid denna tid 28 år gammal. I sällskap med den ryktbare Polhem gjorde han äfven många resor och var denne ganska ofta följaktig på förrättningar inom landet. Besynnerligt nog upplågade han då -- för första och äfven sista gången -- af kärlek till en flicka. Föremålet var Polhems andra dotter i ordningen, den unga Emerentia, då ännu ett barn, på fjortonde året gammal, hvilken sedermera, 1723, blef gift med hofrättsrådet Rückersköld. Flickan hyste icke den ringaste böjelse för friaren och ville således på intet vilkor förlofva sig med honom, fastän hennes far, som var Svedenborg varmt tillgifven, ville med maktspråk tvinga henne dertill. Ändtligen påfann Polhem, för att trösta Svedenborg, uppgörandet af ett skriftligt kontrakt, af innehåll, att han skulle få Emerentia till hustru, då hon blefve något äldre. Man hoppades derunder att hon vid mognare år skulle bli förståndig nog, för att villigt ingå på sin fars önskan. Detta kontrakt tvang man det arma barnet att underteckna.
Men knappast hade hon det gjort och ansåg sig således för hela lifvet fästad vid en person, för hvilken hon ej hyste ringaste tillgifvenhet, förrän hon började sörja och grubbla, så att man med skäl fruktade för hennes förstånd. Svedenborg, hvars ljufvaste tidsfördrif var att dagligen genomläsa kontraktet, saknade det en gång helt plötsligt och var deröfver alldeles utom sig. Det befanns då, att Emerentias bror, af medlidande med den unga systerns oerhörda själslidande, hade bortsnappat det för henne så bindande dokumentet. Då Polhem erhöll kunskap härom, ville han ånyo begagna sin faderliga myndighet, för att återskaffa kontraktet i Svedenborgs händer; men denne var då alltför ädel, för att vidare vilja plåga den stackars flickan. Han lugnade sjelf hennes far, sade att han frivilligt afstod från alla anspråk och tog afsked af familjen Polhem, under ett heligt löfte, att aldrig mer tänka på giftermål, ett löfte som han ock troget höll. -- Och när en gång, på hans ålderdom, hans fordna kärleksföremåls döttrar och mågar besökte siaren i hans trädgård på Södermalm i Stockholm, sade han dem, att han kunde, när helst han ville det, samtala med deras då aflidna moder. -- Emerentia var född 1703 och dog 1760 samt var känd genom sina tid efter annan utgifna "Svenska Rim".
Polixena, Henrietta, var den sista afkomlingen af den store Gustaf Adolfs stam, såsom sondotter af hans son med Margaretha Cabeljau, grefven af Wasaborg. Hon var född d. 22 Febr. 1696, invecklades i flera kärleksäfventyr och bodde, på sin höga ålderdom, nära nog som fattighjon, i den lilla westfaliska byn Hundlosen. Kölniska geheimerådet, friherre Münster underrättade Gustaf III om hennes sorgliga belägenhet, i ett bref af d. 6 Dec. 1776, hvilket konungen d. 26
