Sida 176
gången för konung Gram så, att medelst jern skulle han ej öfvervinna den svenske konungen, men väl medelst guld.
Gram Halfdansson påstås då hafva låtit i sin stridsklubba inlägga ett stycke guld, och då göthakonungens här var vida större än danahären och segern således vida sannolikare på den förra sidan, skulle Gram hafva i striden uppsökt sin motståndare, utmanat honom till envig och dödat honom med sin guldinlagda stridsklubba.
Händelsen förklaras tydligare, om man antager att Gram med guld mutade någon förrädisk svensk, hvilken af låg vinningslystnad åt honom förrådde drott och här.
Om Groa vet man ingenting vidare, sedan hon blef drottning i Danmark. Om hon -- såsom en nutidens qvinna skulle göra -- lade djupt på sinnet att veta sin egen fader hafva stupat för hennes gemåls hand, och det till följd af hennes öfverträdelse af de dotterliga pligterna, veta vi icke, men tro dock att den tidens allmänna barbari skonade henne från alltför stora samvetsqval.
Grothusen, Elisabeth, ett fruntimmer som genom sin trätgirighet och brist på välde öfver sitt häftiga lynne fått sitt namn öfvergånget till efterverlden; ty många äro, som man vet, medlen att vinna odödlighet. -- Nämnda Elisabeth, hvars farsnamn var Grothusen, var gift med kamreraren Engelbrecht Enesköld. Hon bivistade, år 1658, just på en böndag, gudstjensten i Åbo domkyrka och kom der i ordvexling med en fru Liljeholm, hvilken ej heller lärer varit bland den tidens mest fogliga och fördragsamma qvinnor. De värda damerna blefvo så högljudda, att de störde den öfriga församlingen, hvarför de sedermera stämdes inför Åbo konsistorium. Kamrer Enesköld, som antingen fann sin hustru hafva varit den mest felaktiga eller ock var den, som hade bästa tillgången, förlikte nu motparten medelst en viss summa penningar, hvarefter striden mellan fruarna för alltid afstannade, ehuru den, till deras stora skam, aldrig glömdes af deras samtida i staden och orten.
Grothusen, Lucia, är en för sina olyckor namnkunnig qvinna och förtjenar, såsom sådan, allas deltagande. Hon var dotter af den för sin lärdom bekante Arnold Grothusen, som var lärare för Johan III:s son, prins Sigismund. År 1607 blef Lucia gift med historieskrifvaren Johan Messenius. Ömsesidig kärlek och likstämmighet i tycken hade förenat dessa makar, som derför med skäl hoppades på en framtid af lycka, då helt oförmodadt ett förfärligt åskmoln uppsteg på deras nyss så klara lefnadshimmel och förmörkade den med ens och för alltid. Johan Messenius blef nemligen anklagad för att hafva skrifvit emot regeringen, och hans fiender förstodo att hos densamma svärta honom såsom den störste bland riksförrädare och att till den grad förstora hans fel, att han dömdes till fästning på lifstid. -- Dock, store Gud! ... hvilken fästning! -- Jo, den svåraste, den ohyggligaste, som någonsin funnits, nemligen Kajaneborg i Finland, just vid gränsen af Uleå Träsk och belägen långt upp i skogen på en ensam holme, midt ibland de brusande vågorna af en djup och strid fors. Dit följde honom, af innerlig ömhet, hans unga maka Lucia, fastän hon väl fick veta, att man i denna ohyggliga vrå af verlden var lika afskiljd från gemenskapen med lifvet och menniskorna, som i den mest aflägsna öken.
Aldrig hade dock de olyckliga unga makarne, äfven med tillhjelp af den lifligaste inbillningskraft, kunnat föreställa sig hurudant det fängelse var, som nu skulle blifva deras beständiga bostad. -- Sjelfva den befästade borgen var byggd dels på den nyssnämnda holmen, dels på pålar, och det var just i en af de öfver pålverket belägna fängelsehålorna, som den arme Messenius insattes. Den låg, säger häfden, så nära vattnet, att det, då det stormade och gick hög sjö, ej sällan inträngde genom det glesa golfvet. Här satt nu, under trettio års tid, den arme mannen, hvilken man ej underlät att på allt upptänkligt sätt plåga, genom törst, hunger, köld, nakenhet och all slags vanskötsel, men som man dock -- menskligt nog i all denna omensklighet -- tillät att hafva skrifmaterialer, så mycket han det önskade.
Det är förvånande hvad menniskans både moraliska och fysiska krafter stundom kunna uthärda af olycka och plågor, utan att duka under; ett exempel derpå hafva vi väl i Johan Messenius, hvilken ej allenast kunde lefva i allt detta
