Sida 58
kommendera ett helt batteri de mest oregerliga tolfpundiga artillerister, än Långa Maricken, som hon kallades. Nästan ingen vecka förgick, utan att Långa Maricken gick med “Spanska fiolen“. Detta är nu hos oss ett föråldradt begrepp, som torde tarfva förklaring. “Spanska fiolen“ var ett straffinstrument, som ännu i början af detta århundrade användes på kasernerade soldathustrur, hvilka brustit i den disciplin man ansåg nödvändig inom kasernen, framförallt hvad ordning och renlighet angick. “Spanska fiolen“ var af trä med hål för halsen och båda händerna. Sedan detta instrument blifvit appliceradt på sitt offer, dref profossen synderskan framför sig, vid hvart annat steg ryckande i fiolens hals, hvilket i sin ordning orsakade en rörelse i förbryterskans hufvud. Exekutionen bivistades vanligen af en stor skara pojkar och andra nyfikna personer. Det var ett folknöje för alla, utom för den olycklige artilleristen. Den Långa Maricken måste, som sagt är, nästan hvarje vecka vandra utför Bohus’ backe, ned åt Kongelf, för att der, med “spanska fiolen“ om halsen och profossen efter sig, representera den svenska lagstiftningens humanitet den tiden. Den som mötte Maricken vid ett sådant tillfälle ryste ovilkorligen för hennes ögon, ty de voro den fångna tigrinnans, och rörelsen i hennes muskler röjde att den “spanska fiolen“ för tillfället var af nöden.
Men en dag var hon med ens försvunnen, till stor lättnad för alla, hennes man icke undantagen, utom för profossen, som gick miste om den alltid säkert påräknade ersättningen för “spanska fiolen“, samt för Kongelfs gatpojkar, hvilka gingo miste om ett gratisspektakel; som sagdt var, hon var försvunnen.
Några månader derefter inrapporterades från Skeppslanda pastorat, att en passlös qvinna af eget utseende, åtföljd af en mängd mer och mindre misstänkta qvinnor, derstädes infunnit sig, för att hålla konventiklar. Presterskapet, med skäl missnöjdt, isynnerhet öfver qvinnors inblandning i kyrkans angelägenheter, hade derom gjort anmälan, och konungens befallningshafvandes ordres utfärdades att utspana och tillvarataga de brottsliga. -- Det skedde. Konventiklarnes förestånderska befanns vara Långa Maricken; hennes följeslagerskors namn har icke historien, men sannolikt andra auktoriteter, upptecknat. Långa Maricken och hennes biträden grepos och fördes till Bohus. Ditkommen utbröt hon i det vildaste raseri, då “spanska fiolen“ ånyo sattes på hennes hals. “Här finnes icke frihet, hvarken i det ena eller andra“, skrek hon med vild stämma, då det efter vanligheten bar utför Bohus’ backe.
Mången stor fältherres, mången stor mans minne har i Bohus’ nejder förbleknat. Långa Marickens lefver. -- O, menskliga storhet!
Botholfsdotter, Sigrid, var den sista abbedissan i Wreta kloster, från 1513 till 1538. Hon fick, 1529, af konung Gustaf I alla inkomsterna af klostret, mot vilkor, att gifva trehundra mark örtog för detta och Askaby kloster. Konungen var ej hård mot detta kloster, emedan förnäma mäns döttrar här voro intagna och hans egen svärmor Ebba Grip vistades här under sitt enkostånd till 1549, då hon dog i pesten och begrafdes i Linköpings domkyrkas högchor. -- Botholfsdotter hette den 14:de abbedissan i ordningen uti Wadstena kloster. Hon valdes 1534 och afsattes 1539.
Bothwild. Denna forntida prinsessas öden äro så sammanflätade med sagan om den skicklige vapensmeden Waulunder, att vi göra bäst i att från början tala om honom.
Waulunder, eller Wölund, lärer, ehuru traditionen om honom låter som en vidunderlig fabel, likväl varit en historisk person, hvilket bäst bevisas deraf, att han på en annan språkets munart kallades Willand. Då han påstås hafva varit bördig från vår svenska provins Småland, och då ett härad inom denna provins ännu i dag bär hans namn, eller rättare, namn af Willands härad, så vill det väl synas, såsom om den utmärkte konstnären verkligen existerat och i denna del af Sverige haft sin bostad.
På en tid, då nationen lefde helt och hållet af ströftåg, då åkerbruk och boskapsskötsel bestriddes endast af trälar, som dertill tvingades, aldrig af friborna män, faller det af sig sjelft, att vetenskaper och konster voro kända endast till namnet och att alla slags handaslöjder äfven voro högst sällsynta här. Om någon idkade en konst eller slöjd, var han således icke, såsom i
