Sida 273
af de båda systrarnes musikbildning; förnämligast Eva gjorde ovanliga framsteg i sång. År 1821 företog deras fader med dem en resa till Berlin, der de i flera offentliga konserter uppträdde med bifall. Öfver Holland och Danmark återvände de 1824 till Sverige. Carolina blef sedermera gift med konsul Conrad Stål och uppträdde äfven som konsertsångerska i Stockholm på 1830-talet.
Littorin, Margaretha, dotter af kyrkoherden i Ljunga B. L., blef omkring 1723 gift med prosten i Wieslanda Samuel Wiesel, som vid 26 års ålder efterträdde sin fader i embetet, utan något annat val, än att församlingarne intet val begärde. I detta äktenskap föddes ingen son, men nio döttrar, hvaraf sju lefde till mogen ålder och dogo som prostinnor i stiftet. -- Professor Ödman, som uppfostrades i denna familj, har i sina "Hågkomster från hembygden" beskrifvit detta patriarkaliska hus och dess gammaldags hållning, hvarför han kallar det ett öfverjordiskt Herculanum. Ofta såg man prosten stadd på sockenresor, med sin fru och sina döttrar, alltid till häst. Döttrarne uppfostrades till amazoner, och spisade alltid med träskedar, efter gammal sed, ej af hushållning. -- Det är märkligt att af denna slägt femton varit pastorer i Wieslanda, hvaraf tvänne i 105 år, samt fyra, son efter far, klockare i samma församling.
Ljungberg, Märtha, född 1656, död 1741, gift med kommissarien L. Tockenström, har 1681 stiftat 1) ett stipendium åt en studerande af Smålands nation i Lund, utgörande årsräntan af trenne frälsehemman, att behållas i 4 år; 2) en pension åt en enka i Sunnerbo härad, 100 daler silfvermynt årligen, att utgå af vissa hemmansdelar. Hvad som öfverblifver utdelas bland fattiga i Angelstads pastorat af Småland.
Ljungberger, Lovisa Charlotta, dotter af riksmedaljören och professorn Gustaf L., var gift med majoren Axel Fredrik Virgin och mor till doktorn Gustaf Virgin, båda författare, eller åtminstone dilettanter i vitterhet. -- Majorskan Virgin, född 1777, död 1830, var en ingalunda misslyckad författarinna. Hon öfversatte dessutom ganska skickligt från fransyskan, deribland "Marci Aurelii äreminne", af Thomas, samt flera komedier. -- En liten skizz, eller novell, "Almaïda, sann händelse under sist timade revolution i Spanien, antecknad af en resande fransman 1820", är af henne, fastän hon genom den fransyska häntydningen velat omgärda anonymiteten.
Lohm, Johanna Juliana Josefa, född friherrinna Pechlin von Löwenbach, var på sin tid ett ganska märkvärdigt fruntimmer, så väl för sin öfver hela Sveriges rike ryktbara pensionsinrättning och sitt stränga sätt att behandla eleverna, som för sitt oupphörliga behof af kontanter, hvilka, komna i hennes händer, smälte, som om de passerat mellan glödande kol. -- Hon var af förnäm slägt, syster till den i historien från Gustaf III:s tid så bekante generalen Pechlin, politisk ränksmidare af första rangen. Hennes tidigare öden äro ej bekanta, blott det, att hon ej var född här i Sverige, samt att hon äfven lärer blifvit uppfostrad utomlands. Hennes far var holsteinsk minister vid svenska hofvet omkring 1740. När hon kommit till Sverige vet man ej, endast att hon här uppträdde såsom enka efter en major Lohm, som lemnat henne i små omständigheter, med tvänne minderåriga barn. Det var då hon i Stockholm etablerade sin hel- och halfpension för bättre mäns döttrar, hvilken inom några år fick en sådan ton för sig, att den fröken eller mamsell ur de mera ansedda husen, som ej varit i friherrinnan Lohms pension, just icke kunde göra stora anspråk på att höra till de fashionabla. -- Emellertid, som det är allt verldsligts bestämmelse att ej blifva särdeles långvarigt, så florerade friherrinnan Lohms pension endast under några få femtal af år, hvarefter den småningom nedsjönk från sin glans och omtalades sedan föga. Hvad härtill kunnat vara orsaken vet man ej rätt: somliga sade, att fru Lohms enda, afgudade, men särdeles fula och obehagliga dotter varit dertill en orsak, förmedelst ett felsteg, som hon skulle hafva begått. -- Emellertid fortfor den gamla med sin pension, fastän i smått, mottog smärre barn i halfpension, så väl gossar som flickor, var en buse för dessa små, men undervisade väl och samvetsgrannt. Hon var nu giktfull och krämpig, och ganska fattig, skref ständiga biljetter till sina bekanta om erhållande af små lån, dem hon aldrig gäldade, och var illa klädd, men pratsam och munter, som om ingenting hade fattats henne.
