Sida 173
Stora offer anställdes åt gudarne, för att vinna upplysning om den försvunna, men tyvärr förblefvo gudarne stumma. -- Då nu, efter trenne års förlopp, ännu ingen spaning vunnits, fingo Göjas bröder, Gore och Nore, af sin fader befallning att med sina skepp fara ut att söka systern. Gore seglade kring öarne i Östersjön, men Nore deremot valde att gå landvägen uppåt fjellen och Lappmarken. Båda bröderna voro försedda med mycket krigsfolk och lade under sig, ehvar de foro fram, både folk och länder, eller ock drefvo de invånarne på flykten och togo deras bostäder och egodelar i besittning.
Slutligen möttes de vid stranden af en fjärd, hvarest de beslöto att broderligt skifta sina vunna länder, hvarvid Nore fick allt fast land, som han kallade Nores-land, sedermera Norrige, Gore deremot alla öarne.
Men ingendera hade ännu lyckats upptäcka systern och de voro deröfver djupt bedröfvade. Återigen skiljdes de, i ändamål att icke hvila, förrän någon af dem hade funnit henne.
Detta var förbehållet åt Nore, som kom uppåt Hedemarken, der kung Rolf regerade, hvilken hade namn af berga-kung, eller Rolf af Berget, såsom han kallas i sagorna, de der ock förblanda honom med ett bergtroll, troligen derför att han hade sin konungagård i en bergstrakt. Han hade bortröfvat Goa, hade henne till hustru och höll henne väl gömd. Men knappt hade Nore fått veta detta, förrän han utmanade Rolf på envigeskamp. Rolf infann sig genast och redan voro svärden dragna, då Goa kom springande till stället och genom sina böner och föreställningar åstadkom förlikning mellan mannen och brodern. Rolf gick in på att dela sitt land med Nore, som, till ytterligare stadfästelse på freden, erhöll Rolfs syster till hustru. -- Så kom, i sednare tider, hela Norrige under en och samma spira.
Från den tiden blef Thors dyrkan der införd och drottning Göja, den fordna prestinnan, dyrkades efter döden såsom helig. -- Folksägnen påstår henne vara begrafven under en kulle nära Enköping, kallad Göjebacken, i silfverkista och med en stor guldkrona på hufvudet.
Graff, Clasina de, var dotter af förste sekreteraren vid holländska inrikes ärenderna Nikolaus G. och härstammade från de i Frankrike med så mycken hätskhet och grymhet förföljda hugenotterna. Hon blef 1754 gift med en svensk öfverste, Johan von Rosenheim, som dog 1803. Hennes för den tiden ganska betydliga förmögenhet, uppskattad till tre tunnor guld, såsom det då räknades, blef från utlandet hit öfversänd i holländska gyllen och nedlagd i flera landtegendomar. Men det säges dock att den, till följd af åtskilliga missgynnande omständigheter, blifvit förskingrad. -- Clasina de Graff (fru v. Rosenheim) uppgifves såsom ett lärdt fruntimmer, som sjelf ledde sina barns uppfostran. -- Hon dog 1799, 66 år gammal. -- Äldsta sonen Wilhelm var Gustaf Adolfs lärmästare i skrifkonsten och fick derför en guldmedalj, samt författade flera på Kongl. theatern uppförda pjeser. Andra sonen Adolf blef generallöjtnant i neapolitansk tjenst och dog 1834.
Granberg, Jeannette, är ett namn, som aldrig glömmes, och ständigt skall hennes bild i vårt svenska Pantheon intaga ett rum, dit solens strålar falla bjerta och purpurfärgade. Hon hade valt ett bland de svåraste, om ej det afgjordt svåraste af alla författareskap, det att skrifva för theatern; men hon löste denna sin uppgift så, att få personer -- åtminstone inom vårt land -- hafva deruti lyckats såsom hon. De af henne författade och med så mycket bifall uppförda theaterstycken voro: Läsarepresten, skådespel i 4 akter, Fyra dagar af konung Gustaf III:s lefnad, historisk tidsbild i 4 akter, och Tidningsskrifvaren, skådespel i 5 akter. Skada, att hon ej fick fortsätta hvad hon så skönt hade börjat!... skada, att hennes lysande konstnärsbana slutade innan aftonen kom, ja, redan före middagens glanspunkt!
Den i förtid bortgångna författarinnan var en af framl. kongl. sekreteraren Pehr Adolf Granbergs fem döttrar, allesammans ganska framstående, intellektuellt bildade och på förståndets vägnar rikt begåfvade fruntimmer. Hon föddes 1825 och gifte sig 1854 med den utmärkte skådespelaren och theaterdirektören Edvard Stjernström, samt blef i alla hänseenden ett stöd för hans theater, liksom hon för honom sjelf var ett angenämt sällskap. Men Försynen ville icke att dessa lyckliga makar skulle länge njuta af den harmoni, som förenade dem. Icke fullt tre år
