Sida 48
som tvänne sina barn Ulrika Eleonora och Carl. Helenas styfdotter var den namnkunniga skönheten Ebba Brahe, som blef gift med fältmarskalken Jakob Pontusson De la Gardie. -- Margaretha, som dog 1629, var första gången gift (1613) med riksrådet och riksamiralen Axel Nilsson Ryning, hvilken dog 1620, och andra gången (1622) med riksdrotset Gustaf Gustafsson Oxenstjerna. -- Deras fader Claes Bjelke blef, såsom ofvan är nämndt, af konung Carl IX drifven i landsflykt med dessa ord: “At han skulle packa sig till Påfven i Rom, eller fanen i helvetet, eller till sin konung Sigismund, der han bragt om land och rike“ (enligt konung Carl IX:s bref till Claes Bjelke af d. 27 Maj 1606). I anledning deraf måste döttrarna undergå ett hårdt öde, hvilket ökades ännu mera kort före konungens död, då ståthållarne Sven Mattsson Eketrä och Erik Göransson Tegel fingo denna befallning, daterad fältlägret för Calmar d. 18 Januari 1611: “Wi befalle att I straxt kännens vid alla Sätesgårdar och Gods, Wi här til hafve förundt Claes Bjelkes döttrar, under Slottet igen, och dem skolen I låta sätta på et Skepp, och låta föra dem åt Dantzig, och hädan af landet.“ Härigenom förlorade de äfven deras aflidne broders Nils Bjelkes tillika med deras mödernegods, som dem med rätta tillhörde. De vände sig då skriftligen till drottningen och bådo om hennes förbön hos ståthållarne. Hon svarade: “at som sådant vore Konungens vilja, kunde hon icke säga något deremot, men hon såge gjerna, om Ståthållarena ville något dröja dermed, om de förmådde det göra, til dess hon sjelf kunde få tala med Konungen.“ Hon skref äfven till fröknarne, från Örebro, d. 4 Juli 1611, och lofvade dem sin hjelp. Slutligen uppehölls saken till konungens död samma år, och vid riksdagen 1612 återfingo de sina gods, äfvensom förblifva i riket. Samma år återkom fadern, och de rika döttrarne blefvo snart gifta. Härtill kunna vi lägga, att dessa tre syskons farfar, öfverste kammarrådet Nils Bjelke, drunknade i Bråviken 1550, och farbröderna Thure och Hogenschild B. blefvo halshuggna, den förre 1600, den sednare 1605.
Bjelke, Ebba, var född 1570 och gift med riksrådet Axel Bjelke. Hon hade den sorgen att se sin fader, Hogenschild Bjelke, en tid vice regent i Sverige under konung Johans vistande i Reval, år 1605 halhuggas på Stortorget i Stockholm, för sin tillgifvenhet för konung Sigismund. Sjelf blef hon, såsom delaktig i faderns brott, samma år dömd till fängelse, samt all hennes egendom konfiskerad. Hon dog år 1618. Hennes tvänne bröder Svante och Sten reste till Polen och kommo aldrig åter.
Bjelke, Gunilla. Konung Johan III:s andra gemål Gunilla, född 1568 och dotter af riksrådet Johan Axelson Bjelke, var ett af dessa den krassa egoismens och den oböjliga despotismens olyckliga offer, hvilka äro ämnade att i tysthet förblöda, utan att ens våga klaga. Gustaf I hade ryckt tvänne brudar från deras brudgumar och gjort dem till sina gemåler, den ena efter den andra; så tyckte nu Johan att äfven han kunde göra. Det var hans enda sätt att vandra i den glorvördige faderns fotspår.
Gunilla hade, ehuru ännu ganska ung, varit hoffröken hos drottning Catharina, eller kanske mer hos prinsessan Anna. Den kunglige enklingen, som nyss hade åt grafven anförtrott hvad han egt kärast på jorden, detta trogna hjerta, som i med- och motgång varit hans tröst och glädje, blickade snart, mellan tårarne, på den sextonåriga Gunillas rosenkinder och purpurläppar och -- tårarne torkade, liksom af sig sjelfva. Han beslöt att fria till henne, oansedt han var trettioett år äldre än hon. Att hon var förlofvad med Pehr Liljesparre besvärade honom icke det ringaste; lika litet, att hela hans slägt var missnöjd med partiet, äfvenså hela nationen, som, trött vid de många tvisterna mellan konung och adel, jemte detta stånds inbördes afund och strid, alls icke gillade att Johan valde en svensk fröken till gemål.
Den förälskade monarken undanröjde dock alla hinder, till och med det, att den unga flickan gaf honom ett öppet och bestämdt afslag. Denna uppriktighet lönade han med den föga ridderliga manövern, att kasta sin handske i ansigtet på henne, hvarefter han vände sig till föräldrarne, hvilka, uppblåsta af högmod öfver den ära, som skedde deras hus, väl visste sättet att tvinga en motspänstig flicka att bli drottning.
Gunilla blef således förmäld och krönt år 1585, men att hon skulle bli mycket olycklig vid den lågsinnade och grymme Johans sida och med
