Sida 178
förtrolighet, om hon någon gång inför en vän eller bekant bortlade hufvan och visade sitt ansigte.
Grönvall, Mina, utgaf 1840 ett romantiskt arbete i tvänne delar, benämndt Lilia, som trycktes hos L. J. Hjerta.
Guda, som äfven kallas Gutha, lärer varit den som grundlade Gudhems kloster i Westergöthland, hvilken gudfruktiga och den katholska kyrkan behagliga handling dock hade en sorglig anledning.
Guda, den danske konungen Sven Estridssons gemål, var dotter till konung Anund Jakob i Sverige och sondotter till Olof Skötkonung. Hon lefde med sin gemål i det lyckligaste äktenskap, då någon deras fiende, som afundades den sällhet de njöto, fick det infallet att hos presterskapet anklaga dem för brott, i anledning af andlig slägtskap. Lik ett på en klar himmel plötsligt uppstigande åskdigert moln kom denna olycka öfver de unga makarne och skymde snart, nattsvart och ogenomträngligt, deras nyss så strålande lefnadssol. Man hade nemligen funnit att de voro dopsyskon, i det en och samma qvinna, ehuru med flera års mellanstånd, hade burit dem till dopet.
Sådan var, under christendomens första tider, den kyrkliga vidskepelsen, om man så får benämna det, sådan den hierarkiska myndighet, hvarunder allt måste böja sig, att personer, som alls icke voro genom något blodsband förenade, kunde helt plötsligt öfverbevisas om andligt skyldskap, enär presterna dervid funno sitt intresse.
Så kom då, helt oförmodadt, till de unga, lyckliga makarne en skrifvelse från den hamburgska erkebiskopen Adalbert, som befallte dem att genast skiljas, emedan deras sammanlefnad vore ett brott mot den heliga katholska kyrkan.
Träffade af detta plötsliga olycksslag, liksom af en åskvigg, sutto de arma och blott sågo på hvarandra, tills ändtligen konungen bemannade sig och sade: "Det må nu gå huru det vill, men jag skiljer mig aldrig från den jag håller kärast på jorden, från min outsägligt älskade maka, åt hvilken jag svurit trohet i lif och död."
Guda kastade sig om hans hals och de beslöto, ehuru darrande för följderna, att trotsa den stränge biskopen och ändå lefva tillsammans, öfvertygade, som de voro, att de dermed gjorde intet ondt, hvarken mot Gud eller menniskor.
Men prelaten vredgades öfver deras tredskhet, som han kallade det, och afsände ett nytt bref till Sven Estridsson, med hotelse af bannlysning, ifall han icke genast försköte Guda och gåfve henne skilj obref.
Med en smärta, som gränsade till förtviflan, sleto sig då de beklagansvärda ur hvarandras armar, för att aldrig mera råkas.
Kung Sven stannade qvar i Danmark, i sitt rike, hvaremot Guda for öfver till Sverige, der hon i Westergötland fann hvad hon sökte -- ett ensligt och naturskönt ställe, passande efter den sinnesförfattning, hvari hon sig befann. Det var icke en fristad undan smärtan, en tillflykt undan sorgen, som hon sökte; ty dessa trogna sällskapare följa oss ju öfverallt, sänkte vi oss också ned i jordens innandöme; men hon sökte en tät furuskog, som skuggade för hennes förgråtna kinder, lummiga löfträd, hvilkas sus öfverröstade hennes djupa suckar, berg, hvilkas eko besvarade hennes klagan.
Ändtligen blef henne dock ensamheten alltför tung och själsdödande, oaktadt hon flitigt sysselsatte sig med fina handarbeten, hvari hon var mästarinna. Hon tog då till sig några unga fruntimmer, döttrar ur förnäma familjer i orten, dem hon undervisade i konsten att sömma i silke och guld. Antalet af dessa flickor ökades med hvarje år och på det sättet grundlades så småningom ett nunnekloster, som efter Guda kallades Gudhem.
Der satt nu den arma, förgråtna drottningen, omgifven af sina unga väninnor, hvilka hjelpte henne med ett af den tidens underbara broderier, hvilka, då de -- såsom stundom händer -- öfvergå till våra dagar, fylla oss med häpnad öfver den tid och den flit, som härvid måtte blifvit tagna i anspråk, förutom den beundransvärda konst, som längesedan blifvit utdöd. -- Det var en purpursammetsmantel åt kung Sven, hennes fordne, evigt älskade, aldrig förgätne make, som drottningen sömmade, biträdd af sina unga tärnor, och hvarpå nedlades ej allenast arbete och omsorg, utan äfven en slösande rikedom, så att man knappt visste hvad man skulle högst uppskatta, penningvärdet eller konstfliten. -- Först
