Sida 211
på, in i värsta hvimlet af den fiendtliga hären, der hon högg omkring sig åt båda sidor, tills hon dignade ned af hästen, blödande ur oräkneliga sår.
Hennes fosterfader Ormer flydde då derifrån till Angantyr; men Lödur kastade sig under djupaste smärta, öfver sin unga systers lik, det han lät tvätta och högtidligen begrafva.
Stället, der hon jordades, fick efter henne sitt namn, Herwestad, hvilket sedermera blifvit förändradt till Herrestad.
Då Ormer kom till Angantyr och berättade om Lödurs annalkande, samt om Herwors död, blef den äldre brodern djupt skakad. Men han vredgades tillika på Lödur och skyndade emot honom med sin krigshär. Det blef en häftig strid, deri många stupade, å ömse sidor. Först efter åtta dagar afgjordes den till Angantyrs förmån, i det att Lödur stupade. En stor grafhög uppkastades då, på Angantyrs befallning, öfver honom och alla hans trogne, med honom fallne kämpar.
Heyne, Beata Elisabeth. Om henne känna vi blott den händelsen, att år 1737, då hon satt som enka efter professorn i Pernau A. Palmrot, kom en dag en 50-årig ungkarl, theol. professorn i Upsala, Anders Winbom, och ifrigt friade till henne; förlofningen skedde genast och det som är ännu märkvärdigare, lysningen skedde också samma dag. -- Hon är känd för sin gudsfruktan och för sin öfversättning af Amad. Creutzbergs "Gudeliga betraktelser på alla dagar af året", som utkommit i flera upplagor.
Hildebrand, Florentina Ulrika, dotter af ryttmästaren vid Westgötha kavalleri David Henrik H., föddes på Håtunaholms gård d. 18 Febr. 1760. -- Håtunaholm var just det ställe i Upland, dit konung Birgers bröder, fulla af svek, bjödo sin äldste broder till gästabud, hvarvid de helt plötsligt öfverföllo och fängslade honom; hvilken händelse sedan, genom så många århundraden, lefvat i svenska folkets minne under namn af Håtunaleken. -- Ett ohyggligt mord skall sednare, nemligen på 1700-talet, blifvit på Håtunaholm begånget. -- Florentina Ulrika Hildebrand blef år 1779 gift med kammarherren hos drottning Lovisa Ulrika, Carl Gustaf Fredrik Horn af Rantzien, men lärer under detta sitt äktenskap fattat tycke för en annan, en kapten Armfelt, med förnamnet Carl Gustaf. Den intrig de hade tillsammans gick ända derhän, att baron Horns kammartjenare mutades att mörda sin intet ondt anande husbonde d. 3 Jan. 1782. Den grymma gerningen försiggick i ett af de öfre rummen i stora byggningen, hvarest blodfläckar ännu lära synas på golfvet, oaktadt man gjort sig all upptänklig möda att utplåna desamma. -- Emellertid försvann kammartjenaren, som medelst penningar hjelptes ur riket; och då han såmedelst tagit brottet på sig, ansågs han såsom ensam brottslig, och der blef ingen vidare ransakning.
Men det gifves, äfven på jorden, en vedergällningsrätt och icke alla i mörkret utöfvade illgerningar taga sin hemlighetsslöja med sig i grafven. -- Friherrinnan Horn, den mördades unga enka, gifte sig, efter ett par år, eller d. 11 Dec. 1783, med ofvannämnde kapten Carl Gustaf Armfelt, och de lefde under någon tid lyckligt tillsammans -- i fall det kan antagas, att man kan lefva lycklig med ett af blodskuld belastadt samvete.
Emellertid var friherrinnan Armfelt nu helt nära sin nedkomst, men sjuknade dessförinnan, låg några dagar illa sjuk och dog slutligen efter svåra plågor. Hon bisattes helt sent en afton i det närbelägna kapellet och man aflägsnade sig, lemnande liket i dess kista och väl stängande kapelldörren. Morgonen derpå ville dock den förtviflade enklingen ännu en gång se sin maka. Han begaf sig således till kapellet och då -- hvilken förfärlig syn mötte hans ögon! -- Friherrinnan hade varit blott skendöd. I stället att ligga i likkistan låg hon vid dörren till kapellet, nu verkligen död, jemte två döda barn, som hon under natten framfödt, ensam, hjelplös, öfvergifven af alla och instängd i de dödas boning. -- O, Nemesis Divina!
Den hemska historien är af pastor C. G. Rollin berättad i hans bok Nemesis Divina. -- I Anreps "Svenska Adelns Ättartaflor" uppgifves, att kammarherren Horn skall hafva stuckit sig sjelf och dött deraf 1782, samt att friherrinnan d. 21 April 1785 dött i barnsäng tillika med barnet och blifvit skendöd begrafven. -- Men så, som berättelsen här blifvit anförd, lefver den
