Sida 419
välgörenhet spridde derifrån tröst och hugsvalelse i mången koja. Genom testamente år 1813 har Suell och hans hustru anslagit 9000 rdr rmt till pensioner åt bättre fattiga i Malmö. Hon dog 1831. På hennes grafsten står: Hon var ej öfvermodig i lyckans dagar, fördrog med sinnesstyrka dess föränderlighet, tänkte klokt, handlade ädelt, lefde och dog som en sann kristen.
Trolle, Beata, dotter af riksrådet Erik T. till Ekholmen och Lagnö, blef gift med Gabriel Christjernsson Oxenstjerna, som först var munk (1520) i Sigtuna och sedan nära att bli halshuggen i Stockholms blodbad, men spådomen vid hans födelse gick i fullbordan, att han skulle blifva en utmärkt man; han blef också riksmarsk m. m. och dog vid hög ålder. Med sin fru Beata hade han 6 söner och 5 döttrar, hvilka alla hunno till mognare år och redan före föräldrarnes död ingingo giften med Sveriges förnämsta ätter, hvarförutan sönerne blefvo högst ansedde män. Sista året af hans lefnad inbjöd det gamla paret sina anhöriga att fira julen tillsammans hos dem på Mörby. De infunno sig talrikt. De gamle anställde då följande jullek: Alla deras barn, magar och sonhustrur samt barnbarn, utgörande icke mindre än 50 personer, skulle taga tillsammans i en stor ring midt på salsgolfvet; till och med de späda barnbarnen, som ännu icke kunde gå, skulle dock, burna af sina ammor, följa med i leken. Derpå trädde de båda gamle in i ringen och började med hvarandra dansen, som sedan fortsattes hela raden igenom. Denna dans lefde länge i kärt minne hos den talrika slägten och omtalades ännu en lång tid derefter öfver hela riket under namn af Mörby-leken. Bland barnbarnen i denna ring befann sig en knappast 1-årig gosse, med ljusa hår och blåa, lifliga ögon. Det var den sedermera så ryktbare Axel Oxenstjerna. Gabriel dog 1585 och ännu 10 år derefter lefde hans fru, men hennes dödsår är obekant.
Trolle, Brita Sofia och Elisabeth Augusta. Kammarherren Arvid Trolle till Trollenäs i Skåne hade med sin fru Liboria Harmens ofvannämnda döttrar samt en son, Fredrik, som genom farfaderns testamente blef mycket rik. Denne unge herr Fredrik skulle såsom kornett, vid 18 års ålder, göra sitt första fälttåg med regementet, som under dess chefs, hertig Carls, eget befäl kamperade vid Öfveds kloster. Redan hans stora förmögenhet gaf honom ett visst anseende, som han syntes lofva att framdeles öka genom hurtighet och skicklighet i tjensten. Men midt under dessa för honom ovana krigsöfningar fick han lust att göra sin moder ett besök på Klågerup, som är beläget ej särdeles långt från den nämnda lägerplatsen. Han ville dertill använda söndagen, och hade, för att befordra sin skyndsamma återresa, beställt hästar på vederbörliga ställen. Emellertid gjorde han sin mor och sina systrar sällskap till sockenkyrkan i Hyby, hvarest de afhörde en af den skicklige pastor Svanander hållen predikan, rörande uppväckelse till bönen, i anledning af Böne-söndagens evangelium. Det var ej ovanligt att se det unga herrskapet härvid yttra mycken andakt, ty de voro uppfödda med kristligt sinne och ännu alltför unga att af tiden hafva blifvit vilseledda. Men mera sällsamt var, att då pastorn, enligt landets sed, efter predikans slut höll ett tal öfver en man som dött från sina små barn, blefvo kornetten och fröknarne dervid så rörda, att de flöto i tårar, vid förklaringen af texten ur Ruths bok: "Jag hafver låtit eder fara med gråt; men Herren skall gifva eder igen med glädje evinnerligen."
Unga herrn, som ämnat från kyrkan resa genast åter till lägret, lät dock förmå sig att följa familjen till Torup, att der hos öfver-ceremonimästaren Stjernblad spisa middag i sällskap med flera grannherrskaper. Efter slutad måltid förfogade herrskapet sig till trädgården, som på ena sidan innestänges af den lilla sjön, hvaruti sjelfva borggården är byggd på pålverk. Lockad af det vackra vädret, roade sig ungdomen i det gröna, som gjorde detta sköna ställe så angenämt. Men olyckan följer i nöjets spår; en fatal ekstock gaf anledning till kornettens förslag att göra en liten sjöresa. Han steg dristigt uti, tillika med äldre systern, Brita Sofia, och mostern, Margaretha Sofia Harmens, och då yngre systern, Elisabeth Augusta, ej ville göra sällskap, bar han henne i båten, utan att märka att det svaga fartyget var så öfverlastadt, att damernas manschetter vid utfarten släpade i vattnet. De voro också ej komna mer än 50 alnar
