Sida 175
den grund, att man lyckades bevisa hurusom mordet skett i brådskillnad och ingalunda uppsåtligen, helst det var allmänt bekant att så väl major Berg, som hans aflidne, af konung Erik XIV i adligt stånd upphöjde fader, i lifstiden varit ett par ytterst öfverdådiga sällar.
På sådant sätt fick Gertrud Ulfsdotter då ändtligen behålla sin andra man, fastän efter mycken utstånden ångest. -- Hon var dotter af Ulf Grip, som hade nedsatt sig i Danmark, derför att hans fader Christoffer Grip, ståthållare på Kalmare slott, hade på Carl IX:s befallning blifvit halshuggen 1599. -- Ulf Grip svor dock sedermera trohetsed åt Gustaf II Adolf och flyttade tillbaka till Sverige. -- Gertrud lärer ej hafva lemnat några efterkommande.
Grisback, Sofia Metta, dotter af majoren Georg Fredrik G., föddes 1702. Såsom enka efter en tygmästare Mårten Mannerheim testamenterade hon 1777 en summa, hvilken 1856 utgjorde 6750 rdr rmt, till pensioner åt fader- och moderlösa barn inom Stockholms stad. -- Fonden står under vård af Direktionen för Enke- och Pupillkassan.
Groa. Denna prinsessa var dotter af en göthakonung, vid namn Sigtrug, som säges hafva lefvat under Upsalakonungarne Alriks och Eriks öfverstyrelse i Sverige.
Liksom nutidens romanförfattare omöjligen skulle kunna underlåta att med den mest strålande skönhet utsmycka sina hjeltinnor, så förlänar äfven sagan åt sina den mest lysande fägring. Vi måste således blindt tro och antaga, att den unga prinsessan med det missljudande namnet Groa var älskvärd och däjelig öfver all beskrifning, ty så förmäler den nordiska urkunden.
Det berättas vidare, att en ung konungason från Danmark hade, förklädd, kommit till Sigtrugs hof och der förälskat sig i den unga, blomstrande prinsessan Groa, hvars hand dock var af hennes fader längesedan bortlofvad åt en jätte eller jotne, som var konung i ett annat land. Men Groa älskade ej den stygge jätten -- hade kanske aldrig sett honom -- och fann sig ganska olycklig af att vara utsedd till hans brud.
En dag, då hon var ute och lustvandrade, fick hon se ett hemskt vidunder, insvept i en blodbestänkt kappa af vilddjursskinn. Förskräckt vid denna syn, ville hon taga till flykten, men hindrades af den som skrämt henne, hvilken nu afkastade sin ohyggliga förklädnad och visade sig i gestalten af en skön, välklädd, blomstrande och intagande yngling.
Han igenkändes genast af Groa såsom den gäst, hvilken en längre tid vistats vid hennes faders hof, utan att uppgifva sitt namn. Ty så långt sträckte sig på den tiden gästfriheten här i norden, att man långa tider herbergerade och vid sitt bord bespisade personer, om hvilka man aldrig visste hvilka de voro, eller om de hyste vänliga eller fiendtliga tänkesätt mot sitt värdfolk och deras omgifning. Så länge de gästade under det främmande taket hade man ej heller att frukta den ringaste förolämpning af dem, voro de än aldrig så redo att vid första tillfälle eller möte på annan ort uppträda såsom dödsfiender.
I snabba, men eldiga ordalag förklarade nu den unge främlingen för Groa, att han var Gram Halfdansson, prins från ett fylkesrike i Danmark, samt berättade att han helt nyss dödat jätten, Groas af fadern utsedde brudgum, den han utmanat till envigeskamp, och att det var dennes blod, hvarmed hans ludna kappa var bestänkt. Han beskref derjemte huru ömt han älskade prinsessan och öfvertalade henne, utan mycken svårighet, att med honom fly till Danmark, der Grams fader, konung Halfdan, vänligt emottog de unga och med ståt firade deras bröllop. Kort derefter dog Halfdan, Gram uppsteg på hans thron och Groa blef drottning.
Sigtrug, Groas far, lät sig dock icke nöja med att så plötsligt förlora sin dotter och se sin utkorade måg så plötsligt förflyttad till skuggornas rike. Han begaf sig, i spetsen för sin här, till Danmark, att utkräfva hämnd på Gram Halfdansson, hvilken mot hans vilja gjort sig till hans måg.
Men nu gick i fullbordan en spådom, den Halfdan af sina offerprester hade erhållit såsom orakelsvar på sin framställda fråga om stridens blifvande utgång. Det var nemligen i fordomtid brukligt, så väl hos våra förfäder, som hos de mera hyfsade folklagren, att så väl konungen, som folket, medelst(??) ett tillämnadt härnadståg eller försvarskrig, anställde ett stort offer, hvarvid man på alla vidskepliga sätt sökte utforska gudarnes rådslut. Gudasvaret utföll denna
