Sida 426
någon trefnad i den öfriga trakten. Här gjorde de sig stundom glada dagar, och sådant var isynnerhet fallet om jularne. Man berättade för fru Cecilia att musik och ett muntert larm hördes från Maglestenen. En af hennes raskaste svenner åtog sig att rida dit och se efter huru det förhöll sig. Under vägen mötte han en flicka, som för någon tid sedan försvunnit från gården, man visste icke af hvilket skäl. Hon berättade honom att hon blifvit bortförd af trollen, och att detsamma skulle hända honom, om han ej lydde de varningar hon ville gifva honom. Vid framkomsten till stenen såg väpnaren denna upplyftad, hvilande på pelare, en mängd brinnande ljus och trollen hoppande och sjungande rundt omkring. En fager trollqvinna steg fram, räckte den ankomne gästen ett dryckeshorn och en pipa, samt bad honom att dricka bergakungens skål och blåsa i pipan. Väl tog han hornet och pipan, men kastade ut drycken öfver sin axel på marken, gaf i detsamma hästen sporrarne och satte af öfver åkrar och ängar rätt fram till gården, dit han framkom före trollen, som måste följa den banade vägen. Trollen samtliga jagade efter med vildt sorl af hotelser och böner; men före dem hann svennen fram och lemnade hornet och pipan i sin frus hand. Trollen lofvade lycka och rikedomar åt fru Cecilias slägt, om hon återgaf dem deras pipa och horn; men hon behöll dem. De onyttiga skatternas eröfring medförde likväl ingen lycka, hvarken åt den som tagit dem, eller åt den som fick bytet. Väpnaren dog nemligen tre dagar derefter, och hästen redan följande dagen. På hans länd, der några droppar af drycken fallit, voro både hår och hud bortfrätta. Ljungby gård uppbrann åtskilliga gånger, och den Ulftandska slägten bibehöll sig icke länge. De båda trollsakerna förvaras ännu vid Ljungby gård, såsom minnen af den underbara sagan. Hornet är af någon okänd metallblandning, med messings-zirater. Pipan är af hästben, och den ton hon ger ifrån sig liknar gökens läte.
Ullman, Brigitta, borgmästaren i Strömstad Iwar Kamps enka, dog den 20 Febr. 1763 vid 99 års ålder. Så länge Carl XII under kriget mot Norrige uppehöll sig i Strömstad, var Brigitta Ullman hans värdinna. Den store krigaren visade borgmästaren en synnerlig bevågenhet för dennes säkra och vigtiga meddelanden om fiendens marscher och ställningar. Danskarne visste också ganska väl med hvilken trohet han gick konungen tillhanda och sökte derför att på allt sätt skada borgmästarens hus. När de, efter konungens död, 1719 bröto in öfver gränsen och alla andra stadens invånare vågade blifva qvar i sina hus, nödgades borgmästaren med sin fru och större delen af sitt husfolk flytta öfver på andra sidan om den nya bron åt Wenersborgsvägen. Under hans frånvaro bortförde fienden till Norrige största delen af hans nybyggda hus och ruinerade hans på egen och flera invånares bekostnad till kronans tjenst uppförda qvarnar. Alla andra enskilda hus blefvo skonade. Äfven 1711 hade han och hans fru under största lifsfara måst flytta inåt landet undan fienden.
Ulrika Eleonora (den äldre). Vi hafva här en skön bild, en bland de skönaste i det Pantheon, som våra fosterländska minnen rest åt förtjensten och dygden.
Bilden, vid hvars betraktande vi här vilja uteslutande fästa oss, är den af Ulrika Eleonora, Carl XI:s gemål.
Hon var dotter af konung Fredrik III i Danmark och hans gemål Sofia Amalia, en prinsessa af Braunschweig-Lüneburg.
Ulrika Eleonora, född d. 11 Sept. 1656, förlofvades vid nitton års ålder med den unge konungen af Sverige Carl XI, men måste i hela fyra åren vara fästmö, innan bröllopet kunde firas, och det i och för det häftiga krigets skull, hvilket, oaktadt den af Carl X slutna freden, ånyo och helt oförmodadt utbröt mellan Danmark och Sverige. Ehuru mängden, på ömse sidor, trodde att förlofningen mellan den svenske konungen och den danska prinsessan skulle bli upphäfven, fortvarade den icke desto mindre, och Ulrika Eleonora ådagalade dervid så mycken både klokhet och menniskokärlek, att hon dermed tillvann sig hela Sveriges beundran och kärlek. Långt ifrån att intrigera, höra till något parti, eller visa sig partisk för hvarken sitt eget fosterland, eller det land hon var ämnad att dädanefter tillhöra, höll hon medelvägen och blandade sig icke i tvisten mellan dem båda, på annat sätt, än att hon, så mycket möjligt var,
