Sida 69
denna aktade familj, och han torde genom goda råd och sitt eget efterdöme ej litet bidragit till den rigtning den unga Fredrikas estetiska utveckling tog. Från besväret att versifiera högstämda dialoger mellan än Olympens, än Wallhalls gudar, för att önska föräldrarne all lycka på deras årsdagar, hvilka dialoger den unga poetissan skrifvit, utan att synnerligen deraf sjelf intresseras, gick hon hastigt öfver till en enkel, naturlig brefvexling på prosa mellan Axel och Anna, hvilken, författad på två dagar med någon tillhjelp af nätterna och under en nästan oafbruten hänförelse, blef oförändrad tryckt och vann henne i blinken en ej fåtalig publik, som fröjdades att hafva upptäckt en verklig talang bland den vittra ungdomen. Hennes modesti och unddragenhet från alla tillfällen att såsom författarinna bemärkas, voro höjda öfver tviflet.
Efter detta första försök kom åter en hvila och liknöjdhet för författande. Om någon föranledde ett försök, hade pennan ej mycket att nedskrifva, åtminstone ej mycket som förnöjde henne sjelf eller andra. Det syntes som om hon liksom sångfågeln “hade sin tid“ att sysselsätta sig med konstskapelser. Men i de tider, då skrifpennan ej tillgreps såsom instrument för utgjutelser, var reflexionen desto mer själens beherrskare, ordnande såväl det lifvet omkring henne ingaf, som det hjertat inom henne bestod af sitt eget lif och blod. Hon försökte sig äfven ej sällan i versifierad stil.
Men snart förstod den unga vitterlekerskan att hon ej kunde vara född blott för att författa, utan började betrakta sitt lif såsom ett uppdrag till verksamhet i första hand. Och härvid fann hon lika stort behof af frihet både i tanke och lif, som af luft för sin andedrägt. Efter utgifvandet af “Familjen H.“ kom en tid af för stor inre kamp och mörker, för att kunna skänka henne glädje. Lifvets vanliga fröjder voro döda för henne och hennes själ hade ingen sol. Den ryktbarhet andra ansågo ärorik, såg hon på med ringaktning och den rörde icke hennes hjerta. Då -- vid hennes 30:de år -- blef hon bekant med nuvarande prosten, dåvarande rektorn i Christianstads lärdomsskola, magister Böklin. -- Från denna tidpunkt räknade hon sin egentliga ungdom, ja sitt egentliga lif. Han hade inom sig ett poetiskt element, vida ringhaltigare än Fredrika Bremers. Men inom filosofiens rymder var han barn i huset och hon en främling. När han tolkade för henne t. ex. Plato och framhöll dennes sanningar såsom utvecklade till de nyare idealfilosofernas åskådningar, och detta ej såsom en blixtrande talare, utan såsom en stilla, djup tänkare, då sprungo nya källor fram i den unga författarinnans hjerta.
Nu började hon att öfvertänka betydelsen af sitt lif och sitt arbete. Hon ville under känslan af det ansvarsfulla i all både personlig och litterär verksamhet egna sina krafter främst till förmån för sitt eget kön. Men detta borde hon känna i verlden, ej blott i Sverige. Så upprann hågen att göra resor i främmande länder. Det heter i den autobiografiska uppsats, vi här följa: “Resor i främmande länder har jag fått göra flera. De hafva alltid verkat såsom välgörande väckelser till ny utveckling, under det jag sökt utföra mitt lifs uppgift. I de dagar, då lifvets betydelse och sammanhang uppgingo för mig i ljus, föddes hos mig planer så väl till böcker som till andra arbeten, hvaraf mycket återstår att utföra. Om det blir mig gifvet att fullborda mitt verk på jorden, så skall det bli mindre ofullkomligt och fragmentariskt, än det nu synes och är. Och det är äfven för att verka derpå, som jag nu (1856) åter reser bort på en tid i främmande land, för att sedan återkomma, verka, lefva och dö i mitt älskade fädernesland, och kanske, innan jag dör, se den gryende morgonrodnaden af den skönaste dag, för hvilken jag härefter uteslutande lefver, emedan jag känner att Gud vill så.“
Svenska Akademien har gifvit henne sin så väl större som mindre jetton i guld.
Mamsell Bremers förnämsta arbeten, utom de redan nämnda, äro: “Teckningar ur hvardagslifvet“, “Hemmet“, “En dagbok“, “Presidentens döttrar“, “Grannarne“, “Hemmen i nya verlden“ o. s. v.
De flesta af hennes romaner äro öfversatta på tyska, franska och engelska, isynnerhet hafva de i England och Amerika upplefvat många upplagor.
Brenner, Sofia Elisabeth. Författaren lefver i sina verk, säger man, och längden af detta
