Sida 366
försatte honom uti ett lethargiskt tillstånd, hvaruti han förblef åtminstone i 3 veckor. Att han under hela denna tid icke njöt någon annan föda än litet thé, utan mjölk, och friskt vatten då och då, undantagandes en enda gång, då han intog två theskedblad af rödt vinbärsmos. Att efter ungefär bemälde 3 veckors förlopp, sedan han fått berörde anstöt af slag, blef han åter något bättre, återfick målet och återtog sitt vanliga lefnadssätt, att bruka kaffe med rostadt bröd. Att ifrån den stunden, då han blef bättre, ända till dess han dog, besöktes han af ganska få personer, allenast sina förtrognaste vänner, och tycktes han alltid önska att icke se främmande hos sig. Att, ungefär en månad innan han dog, sade han till Elisabeth Shearsmith (då Reynold) och till förenämnde Richard Shearsmiths första hustru, då lefvande, att han skulle dö på en viss dag, hvilken han gaf dem tillkänna; och så mycket Elisabeth Shearsmith kan erinra sig, och hvilket hon sannerligen tror, timade hans död verkligen på samma dag som han förutsagt. Att patienten kommunierade på sängen 14 dagar eller 3 veckor före sin död, att det var en utländsk prest som förrättade kommunionen, att han på fullkomligaste sätt egde hela sitt förstånd, minne och sunda förnuft i behåll, alltifrån den stunden, då han blef återställd från slaget, ända till sista ögonblicket af sin lefnad. Att då klockan var slagen 5 (det var söndag) d. 29 Mars, frågade han Elisabeth Reynold (nu Shearsmith) och Richard Shearsmiths aflidna hustru, som då lefde, begge sittande bredvid hans säng: hvad klockan vore? och när de svarade: att klockan var 5, sade han: Nå väl -- -- jag tackar eder -- -- Gud välsigne eder! -- eller ungefär sådana ord. Och vid pass 10 minuter derefter märktes hos honom en lätt suck, och han uppgaf andan under en stor stillhet.
"Bemälde vittnen förklara jemväl, samfäldt och särskildt, att, så vida de kunde erinra sig och sannerligen tro, mottog framl. herr Svedenborg icke något besök, hvarken dagen före sin död eller sjelfva dödsdagen. Och de förklara uttryckligen, att de hvarken direkt eller indirekt för någon i verlden yttrat sig, att bemälde Emanuel Svedenborg återkallat eller motsagt någon del af sina skrifter, såsom man sanningslöst uppgifvit.
"Äfven att de lika litet någonsin hört den aflidne säga, eller tro, att han någonsin framfört ett ord, som gaf tillkänna, eller deraf man med minsta liklighet kunde härleda en sådan tanke.
"Vidare förklara de, att ingen någonsin gjort dem någon enda fråga härom, förrän d. 22 Okt. i detta år, då herr Thomas Wright, ifrån qvarteret the Poultry i denna stad, urmakare, och herr Robert Hindmorsh, ifrån qvarteret Clerkonwell, boktryckare, begge kommo till dem, för att blifva visst underrättade om sanningen eller osanningen af det rykte, som gifvit anledning till deras efterfrågan. Hvarpå bemälde vittnen genast gjort dem samma förklaring, som de nu af egen drift bekräfta med ed: förklarande det ryktet, så vida dem veterligt är, utan allsköns grund.
"Richard Shearsmith. Elisabeth Shearsmith."
Vittnesed aflagd i London d. 24 Nov. 1785 i min närvaro.
T. Wright, Mayor. (Stadens vapen.)
Sigbrit. Ehuru denna qvinna ej var svensk till börden, måste hon dock i denna samling intaga ett rum, enär hennes personlighet -- afskyvärd i åminnelse -- blifvit på samma sätt som hennes väns, Christian Tyranns, införlifvad med vårt lands historia.
Sigbrit lärer egentligen hafva kommit från Amsterdam till staden Bergen i Norrige, der hon, såsom enka, idkade frukthandel, eller, såsom många påstå, var rätt och slätt gatumånglerska. Hon hade då en fullvuxen dotter, Dyvika, hvars skönhet fängslade den d. v. kronprinsens, sedermera konung Christian II:s, uppmärksamhet, så att han förälskade sig i henne till den grad, att han tyckte sig ej kunna lefva utan henne, hvarför han förde både mor och dotter med sig till Danmark. Sigbrit var, nemligen, för slug att skilja sig vid Dyvika, ty den nedriga modern ville ju ockra på sin dotters behag och lemnade henne således icke i Christians händer på andra vilkor, än att hon sjelf fick medfölja.
Dyvika var en mild och god varelse, men desto elakare var Sigbrit, som snart lyckades tillvälla sig ett sådant välde öfver Christian, att han mot henne allena var foglig och eftergifven och gjorde henne till viljes i allt, troligen mest
