Sida 371
Nu skulle han dock röna hur det var beskaffadt med Sigrids kärlek, hvarom han trott sig så säker. Fåfängan hade förestafvat henne den roll hon om hösten spelat: hon hade endast velat se Harald för sina fötter, för att kunna triumfera öfver honom. Nu var denna hennes önskan uppfylld och hon afvisade honom med krossande förakt.
Man skulle väl tycka att Haralds kärlek häraf bordt afkylas; men -- långt derifrån. Den fortfor såsom förut. Den förälskade mannen återkom för tredje gången till Sigrid i samma ärende och med hopp att dock slutligen kunna beveka henne.
Till Haralds blygd måste man dock bekänna, att girigheten hade lika stor del i denna enträgenhet, som kärleken. Sigrid hade stora skatter, dem hon fått af sin fader. Dryckeskärlen på hennes bord voro af silfver och guld, lakan och täcken på gästbäddarne voro broderade med äkta perlor och kantade med breda guldfransar.
Händelsen gjorde, att, på samma gång som Harald, inträffade denna gång hos Sigrid en annan friare, konung Visavaldur från Gardarike (Ryssland). Drottningen undfägnade dem båda på bästa sätt, och visade sig utomordentligt älskvärd. Men, om aftonen, sedan de efter den rikliga välfägnaden tungt insomnat, lät hon tända eld på byggningen, hvari de sofvo, under yttrande att: så ville hon lära småkonungar att fria till en stor drottning. -- Somliga häfdatecknare påstå, att det var sju konungar på en gång, som sålunda jämmerligen omkommo; men vi tro på dem som uppgifva endast tvänne.
Och ändå -- skulle man väl kunna tro det? -- fick denna furie ännu flera friare, bland dem den mycket berömde konung Olof Tryggvason från Norrige. Honom fann hon ändtligen värd sin hand och svarade ja på hans anhållan. Men som kristna läran redan vid den tiden var i Norrige införd och Olof Tryggvason antagit den, önskade han att äfven Sigrid skulle låta döpa sig. Härtill nekade hon dock bestämdt, under spe och hån. Då blef Olof så förtörnad, att han slog henne i ansigtet med sin handske, kallande henne en "hednisk hynda".
Att kung Olof och drottning Sigrid från den stunden blefvo hufvudfiender inses lätt, och han undgick hennes omedelbara hämnd endast derigenom, att han ögonblickligen reste sin väg.
Men, gömdt är icke glömdt, säger ett gammalt ordspråk, och fastän Olof trodde sig fri från alla efterräkningar, fick han dock -- ehuru först efter många år -- erfara att en hämndfull qvinna aldrig förlåter.
Sigrid, som slutligen hade förmält sig med den danske konungen Sven Tveskägg gaf, efter några års äktenskap, denne ingen ro, förrän han samtyckte att, i förbund med hennes son af första giftet, Olof Skötkonung, som emellertid blifvit stor, anfalla Olof Tryggvason med ett krig, hvilket blef ganska långvarigt och deruti den norske konungen slutligen stupade.
Sigrid den Fagra. Så kallades en ung flicka, i hvilken Birger Jarls yngre broder, Bengt af Ulfåsa, förälskade sig och som han tog till hustru, utan att förut derom tillspörja sin förnäma slägt, hvars alla medlemmar blefvo alldeles utom sig vid underrättelsen härom, menande, att Bengts giftermål med en flicka af ringa härkomst (ty så var Sigrid) aldrig skulle vara giltigt, utan att han måste tvingas att upplösa det och förskjuta denna simpla telning, som så oförsynt blifvit inympad på den ädla stammen. -- Sjelfva Birger Jarl delade denna åsigt och skickade, till bevis på sitt förakt, den nya svägerskan till present en klädning af det aldra dyrbaraste tyg, men hvars mellersta framvåd var af gröfsta vadmal. Men lagman Bengt skickade klädningen tillbaka, då den simpla vaden befanns helt och hållet skyld af ädelstenar, guld och perlor. -- Då red jarlen sjelf i vredesmod till Ulfåsa, för att lexa upp sin bror, men lagman Bengt var för tillfället icke hemma, utan jarlen emottogs och välkomnades af Sigrid, som gjorde det på ett så okonstladt och intagande sätt, att jarlen, helt förtjust, slöt henne i sina armar, utropande: "Hade min broder detta ogjordt, så ville jag göra det sjelf." Derefter försonades bröderna, och den sköna Sigrid, som var lika älskvärd, dygdig och ädel till sitt inre, som hon var behaglig och intagande till det yttre, blef snart väl upptagen i hela slägten.
Sigrid Wasa, Erik XIV:s dotter med Catharina Månsdotter, var född före äktenskapet, men blef, likasom hennes bror Gustaf, vid
