Sida 190
moder, sin slägt och sig sjelf i förderf. Fåfängt använde man hotelser, böner och skänker, för att ändra hans beslut, och likaså fåfängt skref man i hans namn till Sveriges inbyggare för att förmå dem till resning. Då lübeckarne icke sågo sig kunna uträtta något med Svante Sture, måste de låta honom återresa till Lauenburg. Gustaf visste värdera detta ädla uppförande hos Svante Sture, och efter sin hemkomst uppsteg han hastigt till betydande värdigheter. Så finna vi honom under Dacke-fejden såsom ståthållare på Stegeborgs slott, der hans mod och trohet isynnerhet bidrogo att hämma det förhärjande upproret, som från Småland höll på att utbreda sig öfver Östergöthland och hotade att sätta hela Sverige i låga. Äfven nu afslog Svante Sture de upproriskes anbud, att sätta sig i spetsen för dem och eröfra kronan åt sig sjelf; -- ett så mycket ädlare drag i hans karakter, som Gustaf I hade en enskild oförrätt att godtgöra honom. Konungen hade nemligen under Svantes vistande utomlands fråntagit honom hans förlofvade fästmö, Margaretha Lejonhufvud, hvilken måste gifta sig med konungen. Denna förlust rörde Svante Sture ganska djupt, och Gustaf öfverraskade honom en dag på knä framför sin fordna älskarinna. Full af vrede frågade konungen hvad detta skulle betyda, då den fintliga drottningen svarade, att Svante Sture anhöll om hennes syster Märtha till gemål. Glad tog konungen dem på orden, och giftermålet fullbordades, så att Svante Sture blef Gustafs svåger. -- Märkeligt var för öfrigt Christina Gyllenstjernås öde, att båda hennes söner skulle af konung Gustaf beröfvas deras fästmör; ty hennes son med sednare giftet, Gustaf Johansson Roos, var förlofvad med Catharina Stenbock, hvilken den sextioårige Gustaf fråntog honom och gifte sig sjelf med henne, ehuru hon så mycket fruktade för detta giftermål, att hon, vid konungens ankomst för att fria, gömde sig undan. Äfven efter giftermålets fullbordan skall hon hafva under sömnen utropat: "Konung Gustaf hafver jag mycket kär, men Roosen förglömmer jag aldrig." Gustaf vidtog emellertid samma utväg med Roosen, som han användt för att tillfredsställa Svante Sture; han gifte honom med sin nya gemåls syster.
Några år efter denna sistnämnda händelsen, år 1556, dog Christina Gyllenstjerna och begrofs i Trosa kyrka. Få äro de qvinliga karakterer, som uti historien kunna jemföras med hennes. Att hafva varit herrskarinna öfver ett helt land och efter sin gemåls död med mod hafva försvarat dess sjelfständighet, att med lugn och själsstyrka gå en hotande död och en svår fångenskap till mötes, att efter återgåendet till det enskilta lifvet utan saknad med redlighet uppfylla alla sina pligter och afvisa hvarje ärelystnadens frestelse att återskaffa åt sin ätt den förlorade makten -- äro drag, dem man sällan eller aldrig finner förenade hos en menniska, och kanske allraminst hos det svagare könet. Christina står såsom ett ideal af qvinlig dygd och storhet framför oss uti häfdernas stora panorama, öfverträffad af ingen och uppnådd af få.
De som tillika med Christina Gyllenstjerna blefvo bortförda i fängelse till Danmark, voro hennes dotter Magdalena, fru Cecilia, konung Gustaf I:s moder, jemte hennes döttrar Emerentia och Märtha, hvilka alla dogo i Köpenhamns fängelse af vanvård; vidare fru Brita, herr Erik Nilssons enka, och herr Åke Johanssons enkefru, med dess tre döttrar Christina, Beata och Anna, förutom åtskilliga prester och andra personer.
Christina Gyllenstjernas präktiga grafchor i Trosa, der hennes ben förvarades, förstördes helt och hållet af en häftig vådeld d. 5 Maj 1773.
Gyllenstjerna, Elsa Sofia, dotter af landshöfdingen Axel Erik G., föddes 1705, blef 1730 gift med öfverstelöjtnanten Reinhold Gustaf Toll och dog 1774. Hon beskrifves såsom ett fruntimmer af stort förstånd och varm gudsfruktan, och hennes inflytande på sina barn blef ej ringa. Det är troligt att hennes namnkunnige son, sedermera general-guvernören i Skåne Johan Christoffer Toll, af henne mottagit det djupa intryck af kristna religionens sanning, som midt i verldslifvets buller, under beröringen med ett lättsinnigt och sedeförderfvadt hof, dock aldrig utplånades ur hans hjerta. Hon vårdade, efter faderns tidiga död, med en moders hela ömhet hans barndom och ynglingaår, och lemnade honom vid hans 15:de år fritt val att efter egen önskan följa krigets fana.
Gyllenstjerna, Görwel Christina, föddes 1646. Fadern, öfverstelöjtnanten Carl G., sköt sig sjelf
