Sida 136
öre, ej heller eger den något dokument på den en gång med så mycken ostentation utlofvade summan.
Dellvig, Sofia Emerentia von, dotter af öfversten Berndt Wilhelm v. Dellvig, föddes den 28 Mars 1727 och blef sedermera gift med ambassadören och riksrådet Henning Adolf Gyllenborg i hans tredje äktenskap. Som enka blef hon antagen till första abbedissan i det af en ädelmodig medborgare i Norrköping år 1783 inrättade nya stiftshuset för sex stiftsfröknar och en abbedissa, som derstädes skulle hafva beständigt underhåll. Inrättningen erhöll Kongl. Maj:ts sanktion d. 23 Sept. 1783, men redan d. 3 Okt. samma år blef abbedissan död, hvarefter enkegrefvinnan Hedvig Christina Creutz intog hennes plats och erhöll styrelsen öfver denna inrättning, som stod i förbindelse med adliga jungfrustiftet i Wadstena.
Diriksdotter, Elisabeth. Hon var en slägting till konung Gustaf I och dotter af myntmästaren Dirik i Upsala, samt dotterdotter af riksrådet Christer Johansson Wase. -- Den 23 Sept. 1531 sammanvigde erkebiskop Laurentius Petri Nericius konung Gustaf I och prinsessan Catharina af Sachsen-Lauenburg. Två dagar förut hade konung Gustaf låtit inviga Laurentius Petri till förste evangeliska erkebiskop, samt med egen hand tilldelat honom biskopsstafven, och nu, före bröllopshögtidens slut, förlofvade konungen sin nye erkebiskop med ofvannämnda Elisabeth Diriksdotter. Hennes moder, "hustru" Brita, hade förlorat adelskapet, emedan hon, mot landets sed, gift sig med en ofrälse, Dirik, som var myntmästare i Upsala 1524. Erkebiskopinnan Elisabeths tvänne döttrar blefvo också erkebiskopinnor. Dottern Margaretha blef till och med gift med två erkebiskop ar, först med faderns efterträdare, erkebiskop Laurentius Petri Gothus, och sedan med dennes efterträdare, erkebiskop Laurentius Andræ. Magdalena blef gift med den fjerde evangeliska erkebiskopen Abraham Angermannus. Elisabeth och hennes två döttrar blefvo således de fyra första evangeliska erkebiskopinnor. -- Hallman och Ryzelius uppgifva båda, att erkebiskopinnan Elisabeth var dotter af "hustru" Brita och Matts Pehrson Upplänning, hvilket likväl är oriktigt, ty Brita var först gift med Dirik, i hvilket äktenskap hon födde dottern Elisabeth, och sedan med Upplänning, då hon åter blef frälse, emedan denne var adelsman.
Disa. Denna person tillhör mera sagans, än historiens område, och hvem har icke i sin barndom hört talas om den kloka flickan, som lefde i urminnes tider och som genom sina visa råd beredde hela menskligheten en sådan oberäknelig välgerning? Oxenstjerna har i ett af sina vackraste poemer besjungit denna Disa, hvarom berättelsen lyder som följer:
I fordom tid, eller rättare, i hedentimma, medan Skandinaviens hela befolkning plägade, hvarje år, under midvintern, samlas i Upsala, till s. k. Allshärjarting, der kungen satt till doms, lagmännen förde folkets talan och hela allmogen stod, fullt beväpnad, rundt omkring, i stora, vida ringar, den ena utanför den andra, befanns en gång, att det var så stor nöd inom landet, att man tycktes finna sig föranlåten, att, innan nästa Disting, döda den ena hälften af befolkningen, för att från hungersnöd rädda den andra hälften.
När Disa, som var en förnäm, ung och mycket skön jungfru, fick höra talas om detta på tinget fattade beslut, yttrade hon sin förtrytelse öfver, att en hop män kunnat falla på ett så dåligt råd, menande att hon, så qvinna hon var, väl skulle kunna uppfinna något bättre.
Detta kom för konungens öron och han sände genast ett bud till Disa, med helsning, att hon måtte infinna sig hos honom. Dock, för att pröfva hennes skarpsinnighet, förelade han henne vilkor, så svåra, att mången annan ung flicka dervid skulle stått rådlös. Hon skulle nemligen komma, icke på natten, icke på dagen och ej inom år och månad, icke till fots, icke ridande och icke åkande, icke i ny och icke i nedan, icke klädd och icke oklädd.
Dessa vilkor fullgjorde Disa på så sätt, att hon klädde sig i ett nät och ställde sig i en släda, nemligen endast med det ena benet, hvaremot det andra, försedt med ridstöfvel och sporre, hvilade på ryggen af en bock, som leddes bredvid slädan. -- Och hon for under solståndsdagarne, hvilka icke räknades till någon viss månad, samt anlände till konungens hof just vid fullmånen och under skymningen mellan dag och natt.
