Sida 143
skönhetssinnet, och man hoppades med skäl, att en ung skådespelerska med så lofvande, till en del redan utvecklade anlag skulle länge bli en prydnad för scenen och gå långt på den konstens bana hon med så mycket skäl valt och der hon helt säkert sjelf hoppades en rik skörd af triumfer.
Men ödet hade annorlunda beslutat. Nästan efemerisk skulle man kunna kalla den fröjd, som den theaterbesökande publiken hade af Mathilda Ebelings uppträdande, hvilket ej varade mer än tvänne säsonger, och icke ens så länge.
Knappt hade den älskliga sångfågeln hunnit rätt utveckla sina vingar, förrän man märkte huru den började tyna och mattas. Mamsell Ebeling blef sjuklig; hennes bröst var angripet och snart förmådde hon icke längre uppträda på den scen, som varit henne så kär och der det tomrum hon lemnade ingalunda var lätt att fylla. Hon reste utrikes, i hopp att genom hvila och skickliga läkares vård kunna återvinna sin helsa; men förgäfves. Tidningarne omtalade, gång efter annan, huru hennes helsa försämrades, hvarunder hennes saknande landsmän allt mer och mer vande sig vid tanken på, att aldrig mer få se henne -- åtminstone icke på scenen, tills ändtligen dödsposten kom. Mathilda Ebeling hade aflidit i Berlin, i December 1851.
Många, otaligt många -- förutom hennes närmaste anhöriga och vänner -- voro de, som sörjde den af döden brutna blomman och som egnade en saknadens gärd vid hennes alltför tidigt bäddade graf.
Särdeles intagande var mamsell Ebeling såsom Adalgisa i Bellinis opera Norma, och sällan, om någonsin, har väl duetten mellan Norma och Adalgisa ljudat så skön, så hänförande, som då den utfördes af Jenny Lind, då på höjden af sitt svenska, icke europeiska rykte, och Mathilda Ebeling, hvars röst så till sägandes lyftes på vingarne af den stora skådespelerskans herrliga röst och fördes med upp till tonernas himmel.
Eberhardt, Maria Charlotta, mamsell, har, enligt Boije, gjort sig känd för dels sina egna målningar i oljefärg, dels sina kopior af åtskilliga större mästare.
Edberg, Nancy, är simlärarinna uti den vid Kastellholmen i Stockholm för några år sedan byggda siminrättning för fruntimmer. Vid simuppvisningen i Gjörckes simskola i Stockholm d. 24 Aug. 1864 visade äfven mamsell Nancy Edberg sin skicklighet i simkonsten.
Edelina. Det är ej bekant af hvilken familj detta fruntimmer var, men det tros, att hon varit af någon förnäm svensk adelsslägt. Då Clara kloster år 1527 indrogs och dess nunnor fingo af Gustaf I tillåtelse att antingen gå hvart de behagade, gifta sig, flytta hem till föräldrar och anförvandter, i fall de hade några sådana, eller, i fall de med oupplöslig kärlek hängde fast vid klosterlefnaden, söka sin fristad i det fordna Franciskanerklostret på Riddarholmen, hvars munkar voro derifrån utdrifna och der nunnorna skulle till döddagar finna tak och bröd -- vid denna tidpunkt, säga vi, lärer Edelina hafva varit en bland de yngsta nunnorna i Clara. Hon blef sedan svagsint och kom på Danviks Hospital, der hon lefde ända till 1573, kallande sig abbedissa för de renlifvis jungfrur, hvilken värdighet hon dock aldrig innehaft.
Edla. Konung Olof Skötkonungs första gemål. Hon påstås hafva varit dotter till en vendisk jarl och såsom fånge kommit öfver till Sverige, der konungen sjelf förälskade sig i hennes fagra utseende och gifte sig med henne. Af detta äktenskap föddes prins Emund, sedermera konung i Sverige, under namn af Emund gammal, samt prinsessan Holmfrid, gift med Sven Håkansson, jarl i Norrige.
Edla. Konung Johan II:s älskarinna, hvilken följde honom öfverallt, äfven hit till Sverige, och fördref ledsnaden från honom genom sitt muntra prat, samt genom att med honom spela tärning. Hon beskrifves såsom vacker, qvick och språksam.
Ehrenpohl, Carolina Maria, dotter af kammarherren Anders E., gifte sig 1778 med ryttmästaren vid Bohusläns dragoner Carl Gustaf Sparre. Dessa båda makar firade d. 23 Aug. 1803 sin födelsedag, sitt silfverbröllop och sin dotters Charlotta Wilhelminas bröllop.
Ehrenstam, Hedvig Constantia Fredrika (fru von Numers). En hvar, som läst Crusenstolpes herrliga dödsrunor i kalendern Svea för 1864 känner redan hvem och hurudan den författarinna var, som bar det ofvanstående namnet, om han ock ej egde lyckan af hennes personliga
