Sida 49
den sextonåriga, stolta och sjelfrådiga prinsessan Anna, hennes fordna herrskarinna, till styfdotter, var naturligt, äfven om hon ej haft någon hjertans kär att i tysthet begråta. Men, hon var ett förståndigt fruntimmer, som ändtligen insåg, att då en sak är ohjelplig måste man göra den så dräglig, som möjligt, och hon föresatte sig således, att verka allt godt, på den höga plats, dit man tvingat henne. Hon började sålunda hos sin gemål ett lika nitiskt omvändelseverk, som det hennes företräderska drottning Catharina förehaft, ehuru i motsatt rigtning, och hon lyckades äfven någorlunda. Johan var dock, som man vet, i detta hänseende en riktig vindflöjel.
I hertig Carl, sin yngste svåger, hade Gunilla en hätsk och oförsonlig fiende, som, fastän han visste det hon blott genom det grymmaste tvångs användande kommit att intaga den höga plats han så mycket afundade henne, sedermera, hela lifvet igenom, hatade Gunilla och iakttog hvarje tillfälle att förödmjuka och kränka henne. Den son (Johan, hertig af Östergöthland), som Gunilla skänkte sin gemål, aflägsnade ju hertig Carl ännu mer från thronföljden, efter hvilken han så ifrigt sträfvade och på hvilken han en tid med någorlunda grundadt skäl hoppats, sedan den i katholska läran uppfostrade Sigismund redan blifvit konung i Polen. -- Carls brutala uppförande mot drottningen, sin svägerska, vid tillfälle af Johans död, då han helt öppet och i mångas närvaro beskyllde henne för att hafva undansnillat en hop dyrbarheter, utgör en af fläckarne på hans minne.
I sju år sammanlefde drottning Gunilla med sin gemål och endast i fem år öfverlefde hon honom. Uttröttad, mätt på lifvet, som för henne varit så glädjelöst, fick hon lemna det vid endast tjugoåtta års ålder, och skulle hafva lemnat det med fröjd, så vida ej bekymmer för hennes elfvaårige son, den sjuklige, försagde och melankoliske Johan, hade förbittrat hennes sista stunder. -- Hon visste, att hans halfbroder kung Sigismund ingalunda skulle bli honom huld och att han mot denne hade ingen annan beskyddare, än den efter kronan sträfvande hertig Carl. På så sätt var ju det arma barnet mellan tvänne eldar. Dock -- hvad var att göra? -- Den ömma modern måste lemna honom och hade intet annat råd, än det -- som likväl alltid blir det säkraste och bästa -- att under bön och förtröstan anförtro honom i Försynens händer. Hon dog på Bråborg 1597 och begrafdes i Upsala 1598. Sonen Johan afsade sig kronan 1604, dog, också på Bråborg, 1618 och ligger begrafven i Linköping.
Björck, B. A., hette en svarfvarhustru i Öregrund, märkvärdig för de många barn, hvarmed hon inom en ganska kort tid begåfvade sin man, nemligen sju inom två år. Den 2 April 1786 blef hon moder till två, d. 16 Februari 1787 till tre, och d. 15 Febr. 1788 till ytterligare två. -- Endast de tvänne sista blefvo vid lif.
Björklund, Gustafva, mamsell. Hon är mycket känd för sin Kokbok, hvilken på de sista 20 åren varit mest begagnad och sålts i många upplagor. Hon höll en längre tid den bästa restauration i Stockholm, vid Munkbron, der alla större kalaser alltid tillställdes, och prisades hon såväl för sin goda mat som illustra servering, hvilken på den tiden gjorde epok. Hon dog, i knappa omständigheter, d. 4 Okt. 1862, 68 år gammal.
Björnsdotter, Helena, en qvinna af folket, är minnesvärd för det besynnerliga äktenskap hon ingick, vid 40 års ålder, med en alldeles utlefvad gubbe. Helena Björnsdotter, som var en fattig tjenstepiga, blef nemligen d. 4 November 1759 i Tölö kyrka, nära Götheborg, sammanvigd med afskedade dragonen Björn Styrk, som var född i Aggerhus i Norrige 1650 och således 109 år gammal. -- Han hade två gånger förut varit gift och blef nu troligen den äldste brudgum inom Sverige.
Björnstedt, Albertina, mamsell, som afled i Stockholm i December 1861, har donerat sin efterlemnade förmögenhet, utgörande omkring 85,000 rdr rmt, på följande sätt: Lärarinnornas pensionsförening bekommer 4500 rdr oafkortade; återstoden delas i lika delar mellan följande fyra välgörenhetsinrättningar, nemligen: Danviks hospital, Institutet för blinda och döfstumma, Neptuni-orden samt Kapital- och Lifförsäkringsanstalten, dock med skyldighet för dessa inrättningar att till trenne i testamentet uppgifna personer, deribland tvänne den aflidnas tjenare, under deras lifstid utbetala en årlig ränta, utgörande tillsammans omkring 700 rdr rmt.
