Sida 321
Det hände ej sällan då, säger berättaren af dessa fakta, att när professorns anspråkslösa åkdon stannade vid professorskans port, fann han hela våningen strålande af ljussken och hörde en grann musik ljuda ända ner på gatan. Der kunde då vara bal, konsert, eller någon annan förlustelse för gäster, hvaraf hela bostaden var fullproppad, deribland många funnos, dem professorn sjelf icke kände.
Straffet för hans, för en man alldeles oförlåtliga svaghet skulle dock en gång följa. I stället att göra föreställningar mot hustruns slöseri och draga in på hennes dåraktiga utgifter, hade Dahl börjat sätta sig i skuld, lånade sedan allt mer och mer, lånade och krånglade, tills han slutligen var alldeles nedsänkt i skulder och måste göra cession, hvaröfver han grämde sig så mycket, att han ådrog sig en tärande sjukdom, och dog derpåföljande året. Aldramest hade han grämt sig öfver, att han dragit olycka öfver mången vän och slägting, som godtroget lånat honom penningar.
Fru Dahl, som i 14 år öfverlefde sin man, framsläpade derunder med sina barn ett ytterst eländigt lif, fullt af fattigdom och umbäranden. Hon angreps slutligen af en så svår nervsjukdom, att den urartade till monomanie, hvarunder hon inbillade sig, och det på fullt allvar, att hon hade en thépanna i sin mage. -- Hon dog 1823.
Nornor. Ödets tre gudinnor hette, enligt våra nordiska myther: Urd (det förflutna), Werdandi (det närvarande) och Skuld (det tillkommande). De voro sköna, men ytterst allvarliga, och hvad de en gång beslutat, kunde aldrig ändras eller återtagas. Sjelfva gudarne voro underkastade deras makt och kunde mot deras domar ingenting uträtta. Deras boning var vid den roten af asken Ygdrasil, hvarest Mimers brunn var belägen. Hvarje dag öste de vatten ur den heliga brunnen och stänkte på Verldsträdet, så att det icke skulle förtorka, hvarefter de beströko dess stam med hvit lera, för att bevara den från förstörelse. Alla menniskors öden bestämdes af Nornorna, och de voro således en personifiering af det obevekliga ödet.
De gamle antogo ock ett annat slags Nornor af mindre betydenhet. En del af dem infunno sig, när ett barn föddes, och bestämde eller snarare förutspådde dess kommande öden. Dessa lägre Nornor, som äfven kallades Valör, voro dock af tvänne slag, onda och goda. De förra vållade olycka, sorg, bekymmer och motgångar af alla slag; de sednare deremot beskärde lycka, rikedom, ära, utmärkelse och all slags framgång.
Northun, Lovisa, donerade 1826, som enkefru Bergsten, 3750 rdr rmt, som skulle användas till pensioner åt enkor och döttrar efter aflidna komministrar, adjunkter, rektorer och kolleger i skolor. Fonden står under Stockholms stads Konsistorii förvaltning.
Nyberg, Julia Christina, föddes den 18 Nov. 1785 på Skultuna messingsbruk i Westmanland, der hennes far, Pehr Svärdström, var inspektor. Vid 13 års ålder förlorade hon sina föräldrar, men brukets egare, Adlerwald, en högt bildad man, intog deras ställe, blef den unga flickans förmyndare och välgörare, och skickade henne år 1800 till Stockholm, der hon insattes i pension hos franske markisen Dariès, hvilken i hufvudstaden inrättat en bokhandel och en läroanstalt för franska språket. Redan som ung röjdes hos henne ej blott kärlek för vitterheten, utan äfven anlag för dess yrken; men hon öfvade dem endast för eget nöje, emedan hennes anlag voro förenade med det för den sanna förmågan karakteristiska draget: misstroende till egna krafter. Först sedan hon 1809 trädt i äktenskap med kramhandlaren i Stockholm Asping, men nödgades genom en laglig skiljsmessa låta upplösa detsamma, emedan de båda makarnes lynnen föga öfverensstämde, framkallade denna omständighet hennes sångmö till offentligt lif, och hon uppträdde i Poetisk Kalender år 1817 med några klagande sånger. Det bifall, dessa vunno, förmådde henne att fortfara på den beträdda banan, och hon inlemmade flera bidrag både till Poetisk och Opoetisk Kalender, samt till några tidningar, hvarvid hon alltid undertecknade sig Euphrosyne, hvilket sedan förblifvit hennes skaldenamn, äfven då hon utgaf sjelfständiga arbeten eller samlingar af sådana. Den första af detta slag utkom år 1822, under titel: "Dikter af Euphrosyne", hvarpå följde ett dramatiskt poem: "Vublina". År 1828 utgaf hon "Nyare Dikter", 1832 "Samlade Dikter", 1840 "Sylfiden" och
