Sida 409
var den mest märkvärdige, och blef fältmarskalk, riksråd och generalguvernör i Pommern, romersk och svensk furste, med titeln durchlaucht.
Tawaststjerna, Elisabeth Sofia, född 1695 och död 1742, var dotter af häradshöfdingen i Österbottens norra kontrakt Jakob Pontus T., som blef vådligen ihjälskjuten 1716. Elisabeth var då 21 år och hade redan varit enka efter sin första man, kaptenlöjtnanten Fabian Johan Schmiedefelt, samt 1715 blifvit omgift med majoren Johan Henrik Fieandt, som 1741 blef dödskjuten i slaget vid Willmanstrand, sedan han förut bevistat tjugo fältslag; han var flera gånger fången af ryssarne och hade derunder utstått många vedervärdigheter, men alltid befriat sig sjelf, en gång, 1718, ifrån Casim, 93 werst på andra sidan Moskwa, med sin hustru och ett spädt barn gående till fots genom skogar och moras. Med sin man hade hon 10 barn, deraf två födda i Siberien; det äldsta dog i Moskwa, 1 år gammalt. Barnen blefvo för faderns förtjenster adlade till von Fieandt.
Tengberg, Jane, enkefru, född Millner, skotsk till nationen. Den qvinliga uppfostran är onekligen långt vigtigare än männernes; icke så till förstående, som icke båda skulle vara lika vigtiga då målet blifvit uppnådt, men det mest genomgripande medlet för mannens uppfostran är att qvinnan blir danad så, att hon, som sedermera har största inflytandet på generationen, har egenskaper hvarigenom hon kan uppfostra dem som komma att uppväxa under hennes ledning. Det är nemligen vår bestämda åsigt att våra barndomsintryck -- dem vi allmännast emottaga från mödrarna -- äro bestämmande för hela lifvet. Väl kunna sedermera otaliga inflytelser till ondt och godt modifiera våra åsigter och böjelser, men den första rigtningen blir i allmänhet qvar, likasom en grodd, en ung utskjutande qvist får sin rigtning rakt eller krokigt, och fortsätter sedermera för alltid i ungefärligen likartad rigtning. Nu kommer det an på huruvida man icke, vid tillämpningen af den starka förbättringslust som nuförtiden uttalar sig inom samfundslifvet, förblandar de båda högst olika serierrie, uppfostran och undervisning. Vi hafva, i våra dagar, haft ett särdeles bedröfligt exempel på huru en menniska, begåfvad med snille, och sjelf understödd af stora förvärfvade insigter, dock framstod såsom en fullkomligt satanisk individualitet. Det var den till utlandet förrymde genialiske författaren A. som gaf oss denna ohyggligt varnande lexa.
Allt detta gäller om båda könens uppfostran alldeles lika. Uppfostran kommer, vid undervisning inom adiafora, endast tillfälligtvis och tunnsådd. Upptager då undervisningen all tid, all uppmärksamhet, och öfverspännes den genom att uppkalla täflan och ambition, fästad vid alla dessa föremål som icke ega beröring med det moraliska, så kan det förhållandet uppkomma, att man tilldanar menniskor med talanger, men utan sinne för det högsta i menniskan, d. v. s. med andra ord odågor (såsom Gustaf I brukade yttra sig om menniskor som förgäfves "fått många pund af vår Herre").
När vi nu sagt allt detta föregående har dermed ingalunda varit meningen att kasta skugga på det varma nitet för en allmännare skolundervisning, ännu mindre på en så utmärkt personlighet som fru Tengberg, hvars höga värde allmänt erkännes. Vi hafva allenast vid den vigtiga frågan velat inlägga vårt allvarsamma ord till väckelse för dem som begå det ofvan anförda felet att anse undervisningen vara det samma som uppfostran, eller att kunna ersätta den sednare. -- Undervisningen flerdubblar, mångdubblar menniskans krafter och omfånget af hennes verksamhet, men denna verksamhet blir icke skapande, icke i öfverensstämmelse med verldssjälen, utan att den beledsagas af uppfostran, menniskosinnets rigtning till det eviga -- en handlingarnes ledning till det goda.
Beundrad för den framgång, med hvilken fru Tengberg, i Upsala, förestått en sin enskilda pensions-anstalt, har hon 1863 blifvit vald till föreståndarinna för en "Normal-Skola" samt ett "Lärarinne-Seminarium" i Stockholm, till hvilket den första är liksom ett vehikel. Stora löften innefattas i de "Lärokurser", m. m., som äro utgifna för att inför allmänheten sprida begreppet om läro-anstaltens förträfflighet. Vi hoppas att denna institution icke måtte stadna vid mångläseri, utan tvärtom blifva ett mönster för qvinlig uppfostran. Endast några få år har denna institution hittills räknat. Man bör tillönska den en evig fortvaro -- om den befinnes motsvara det högsta ändamål.
