Sida 158
Prinsessan Eugenia har, oaktadt all den varma kärlek, som städse varit af hennes närmaste slösad på henne, likväl haft en glädjelös ungdom, i det att hon alltifrån sitt tjugoandra år varit nästan beständigt sjuk. Från det att hennes högtälskade, med henne mest sympathiserande broder, H. K. H. prins Gustaf, till sina höga anförvandters och hela rikets sorg så hastigt bortrycktes af döden, i sin skönaste ålders blomma, har prinsessan Eugenia ej fått njuta någon stadigvarande helsa. Man påminner sig huru den milde kung Oscar och hans älskliga dotter på en gång sväfvade nära grafvens rand, huru folket gick i ängslig bäfvan, att nödgas begråta dem båda. -- Den unga prinsessans kraft blef för alltid bruten, och aldrig mer uppblomstrade hon till hvad hon förr var. Men tålamodet, undergifvenheten och den sanna gudsfruktan, som utgöra grunddragen i den ädla konungadotterns karakter, hafva icke svigtat, de hafva af plågor och ömma förluster endast blifvit mera profvade, mera glänsande, likt guldet, som luttras i elden. -- Prinsessan Eugenias enda glädje är att göra godt, och hon gör det med förstånd och urskiljning. På sitt älskade Fridhem, som hon sjelf låtit bygga, mellan skogen, klipporna och hafvet, i en af Gottlands skönaste trakter, har prinsessan tillbragt flera somrar efter hvarandra, och en hvar, som der haft den lyckan att komma i den goda furstinnans närhet, kan ej nog berömma hennes nedlåtenhet utan tvång, hennes välgörenhet utan skryt, hennes djupa och sanna religionskänsla utan fromleri.
Liksom alla medlemmarne af denna konungafamilj är prinsessan Eugenia af naturen rikt utrustad med æstetiska anlag. Hennes musikaliska talang har länge varit känd och värderad, och med sann glädje mottages inom tonernas verld de kompositioner H. K. H. ännu då och då låter bland allmänheten utgå, såsom en vänlig helsning från slottsgemaken. -- Att prinsessan är lika hemma i konsten att modellera, som i tonkonsten, är kändt; och äfven inom poesiens område är hon långt ifrån främmande.
Eugenia Bernhardina Desideria. Denna milda, allmänt älskade drottning, som i sin ungdom lärer hafva varit särdeles vacker, föddes i Marseille d. 8 November 1781 och var yngsta dottern af en rik bankir, vid namn Clary. -- Man säger att kejsar Napoleon I skulle, i ungdomen och innan man anade hvad af generalen i en framtid kunde blifva, hafva friat till den unga Desideria Clary, men att hennes far, som redan några år förut bortgift sin äldsta dotter Marie Julie med Josef Bonaparte, Napoleons äldre broder, skulle tvärt afvisande hafva svarat: "Jag har nog af en Bonaparte inom min familj." Napoleon och Desideria påstås dock, i trots af hennes fars vägran till deras förening, hafva varit hvarandra fortfarande tillgifna. -- Det påstås äfven, att den sedermera i Stockholm så allmänt bekante och högt aktade direktören Carl Arfvedsson skulle, då han, såsom en väluppfostrad yngling, gjorde resor i främmande länder, hafva någon längre tid stannat i Marseille och funnit sig särdeles väl i bankiren Clarys hus, der han åtnjöt mycken vänlighet, samt att han smått förälskat sig i husets yngsta, intagande dotter. Arfvedsson reste emellertid vidare söderut och hela saken glömdes -- eller åtminstone omtalades icke vidare, tills de båda vid långt framskriden ålder återsågo hvarandra på en börsbal i Stockholm, hon såsom Sveriges drottning, han såsom en bland den svenska börsaristokratiens mest framstående män, då drottningen skulle hafva glädtigt erinrat honom om längst förflutna tider.
Desideria var, efter Napoleons frieri och innan hon ännu fyllt sexton år, förlofvad med den sedan vid ett upplopp i Rom mördade generalen Duphot.
Den enda konst Desideria med förkärlek omfattade och idkade, den, hvari hon excellerade, var dansen. Den skänkte henne i ungdomen och äfven sedan ungdomen var förbi det största nöje. För denna talang lämpade sig också särdeles lyckligt hennes fötter: de voro, att döma efter hennes skobonader, de minsta som hos ett fullvuxet fruntimmer kunna ses.
Sedan Desideria Clary, kort efter general Duphots död, äfven förlorade sin far, vistades hon hos sin svåger och syster, Josef och Julie Bonaparte. Det var der hon gjorde bekantskap med generalen Jean Baptiste Bernadotte, en bekantskap, hvilken af många skäl gynnades af Desiderias svåger. Den ledde till ömsesidig kärlek och slutligen till giftermål d. 16 Aug. 1798.
