Sida 254
utgaf äfven en samling andliga qväden, samt "Der nordische Weirauch" m. m. -- Hon påstås hafva mycket egnat sig åt statskonsten och deri stått lika högt som politici bland dem som verkade i det tidehvarfvet.
Man har omtalat huru vår Carl XII, ehuru då endast 20 år gammal, gick oskadd genom alla de frestelser, dem den skalkaktige Amor ställde i hans väg, än i den, än i en annan skön och tjusande qvinnas skepnad, så äfven från den förtrollande Aurora Königsmark, hvilken, dertill öfvertalad af konung August, skulle hafva anlitat hela styrkan af sina eljest så allsmäktiga behag, för att beveka den unge konungen till eftergifvenhet i sina stränga åtgärder mot kurfursten. Men försöket misslyckades, ehuru Carl erkände sig icke hafva kunnat med kallsinnighet se och höra den förtjusande varelsen. Han hade nemligen, efter hennes audiens, yttrat: "Den damen kan vara mången grundsats öfvermäktig." Hon vann ingenting: Carl XII visade här icke sinne för annat än hämndlust emot August, och lät sig icke bevekas.
Det är i anledning deraf, som Tegnér skrifvit den bekanta versen:
"Högbarmad, smärt, gullhårig En ny Aurora kom; Från kämpen tjugoårig Hon vände ohörd om."
Aurora Königsmark led äfven en annan gång förödmjukelse af den strängt sedlige Carl XII. Ty då general Meyerfelt skulle fira sitt bröllop och fråga var om hvilken plats fröken Königsmark, som bland andra väntades dit, skulle vid bröllopsbordet intaga, svarade konungen grefve Piper, som derom tillsporde honom, att hon borde sitta aldra längst ned och att ingen bland de svenska fruarne borde åt henne cedera sin plats; "ty" -- tillade Carl -- "jag anser en simpel ryttares ärliga hustru för vida mer, än en konungs adliga älskarinna."
Konung August hade förskaffat henne den med stora inkomster förenade posten af kanonissa eller abbedissa i klostret Qvedlingburg (samma apanage som vår svenska prinsessa Sofia Albertina också i många år innehade). -- Fröken Königsmark afled d. 16 Febr. 1728, omkring 60 år gammal, och efterlemnade åt sin son, Moritz af Sachsen, en icke obetydlig förmögenhet.
Såsom en bild af tiden och sederna anföra vi om hennes bror Filip Christoffer, som först var öfverste vid grefve Bjelkes regemente i ungerska kriget, sedan generalmajor i kur-sachsisk tjenst, att han, en Augustinatt 1694, blef i hemlighet massakrerad af fyra beväpnade män, på slottet Herrenhausen i Hannover, då han kom från hertiginnan Dorothea, hertig Georgs, sedermera konung Georg I:s i Stora Britannien, gemål, och slöt således på svärdsidan denna hjelteslägt, hvars tappra blod måhända genom systern Aurora öfvergått och visade sig i grefve Moritz af Sachsen.
L.
Læstadius, Agatha, var gift med kyrkoherden i Piteå Lappmark Pehr Unæus Fjellström, med hvilken hon hade 18 barn. Vid mannens död lemnades hon såsom värnlös enka med denna barnskara, hvaribland dock tvänne utmärkte sig, nemligen Pehr, som väsendtligt bidragit till kristendomens utspridande i Lappmarken genom sina öfversättningar på lappska af Nya Testamentet, Psalmboken och andra kristliga böcker, och Carl, som blef pastor i Själevad. Hon var dotter till kyrkoherden i Arjeploug Johan Læstadius. Mellan hennes fader samt Pehr Unæi Fjellströms fader, Erik Unæus, berättas ett anmärkningsvärdt exempel på vänskap och lika lefnadsförhållanden. De hade båda på lika tid varit i Hernösands skola och gymnasium, studerade tillsammans i Upsala, prestvigdes på samma tid, tjente församlingen i samma Lappmark, der de lefde i största förtroende, gifte tillsammans sina döttrar och söner, hvilka sednare efterträdde
