Sida 264
tog Wagn med sig hem till sin förläning i Wiken och gaf honom till äkta Thorkel Leyras dotter Ingeborg, med stora rikedomar, och hade så Wagn Åkesson uppfyllt sitt löfte.
Lidbeck, Brita Catharina, född Munck, dotter af framl. biskopen öfver Lunds stift och prokanslern för Lunds universitet Petrus Munck och hans fru i andra giftet Ulrika Eleonora Rosenblad, syster till framl. excellensen Mathias E., föddes 1788 och dog 1864, d. 2 Mars, i en ålder af något öfver 76 år. Hon var det tolfte i ordningen af biskop Muncks barn i andra giftet, hvilka voro fjorton till antalet. För faderns förtjenster blefvo barnen adlade. De antogo då namnet Munck af Rosenschöld. Under detta namn känner man flera framstående män, såsom medicine professorn Eberhard Z. M. af R. och David, pastor i Qvistofta, en ytterst orgininell man. De voro begge bröder till fru Lidbeck. Det var om henne som David sade: "min syster säges med sin sång fylla kyrkohvalfvet, men jag med min röst fyller himlahvalfvet."
Men för att nu återkomma till fru Lidbeck, vilja vi nämna, att hon vid fem års ålder förlorade sin mor, samt hade vid femton år den olyckan att äfven förlora sin far, hvarefter hon flyttade till en sin morbror, öfverste Jan Erik Rosenblad, gift med en mamsell Lidbeck, syster till densamme Lidbeck, som sedan blef fröken Brita Munck af Rosenschölds man. Vid nitton års ålder trädde hon i äktenskap med nämnde herre, Anders Lidbeck, som var æsthetices professor och bibliothekarie vid Lunds universitet. Bröllopet firades d. 22 Mars 1807.
Den nu längesedan aflidne professor Anders L. egde många förtjenster, såsom menniska, akademikus och lärare; men i aldra största förbindelse står dock Sverige hos honom derför, att han vid Lunds akademi fastade den då helt unge Esaias Tegnér och med den ädlaste själfuppoffring gjorde allt för befordrandet af ett rykte, som innan kort skulle öfverglänsa hans eget, såsom det så vackert och sannt är yttradt af den andlige, hvars röst ljöd vid fru Lidbecks graf.
Knappt voro professorn och den unga professorskan gifta, förrän de af sitt nya hem gjorde en bland de angenämaste samlingsplatser för lärda, konstidkare och snillen af alla slag. Den unga frun var själen i dessa samqväm, äfvensom öfverallt inom stadens och den kringliggande nejdens högre kretsar; ty hon var ovanligt qvick och strålande glad, och kunde omöjligen tåla se ledsnad eller tråkighet inträda eller qvarstanna under hennes tak.
Hvad som dock mest utmärkte henne och kring henne lockade tusentals beundrare, var hennes ovanligt sköna, fylliga och klangfulla sångröst, som snart gjorde henne känd öfver hela riket. Det torde vara svårt att med den rösten finna någon jemförlig, åtminstone hvad styrka och omfång beträffar: den fyllde ensam en kyrka, om än aldrig så stor. Redan såsom barn hade hon börjat att med sin röst förvåna mången, och ju större hon blef, desto mer fick hon tillfälle att med denna gudagåfva både tjusa och gagna. Vi säga med flit gagna, ty man anlitade henne allt som oftast att sjunga för välgörande ändamål och hon visade sig dertill aldrig obenägen.
Såsom yngre vistades professorskan Lidbeck för det mesta i Lund och dess närmaste grannskap, der hon fortfor att vara beundrad och eftersökt. Hennes käraste nöje var emellertid, när hon i sällskap med några vittra och intressanta personer, deribland Tegnér då alltid fanns, fick företaga små resor till hennes mans landtställe, bekant för en derstädes befintlig, ovanligt stor ättehög, derifrån man kunde skåda vidt omkring i nejden och der den sedan så store, oförgätlige, europeiskt ryktbare skalden nödvändigt ville ... d. v. s. påyrkade, att ett litet tempel skulle byggas, ett Sångens tempel åt henne, som kallades nordens näktergal.
Under den älskvärda sångerskans något längre framskridna ålder, nemligen under de sednare åren af hennes äktenskap, plägade hon ofta och långa tider vistas i hufvudstaden, der hennes man, såsom riksdagsman för Lunds universitet, afled år 1829. Här bosatte hon sig för alltid, sedan hon blifvit enka, enär hennes enda barn, hennes dotter, den unga och täcka Clara, här var gift med dåvarande kamreraren Pehr Sandström, en framtidsman, som sedan blef adlad och namnkunnig för sin arbetsförmåga, sin duglighet, rättskaffenhet och framförallt sitt ovanligt goda hufvud. Han steg, från det ena
