Sida 206
efter första sammanträffandet med henne skulle hafva yttrat: "Så väljer den, som får välja sjelf."
På den tiden lefde ännu gamla drottning Lovisa Ulrika, som, enligt hvad man vet, aldrig kunde fördraga sin äldre sonhustru, Sofia Magdalena, och det af många skäl, mest derför, att hon var stel och tyst. Nu kunde hon lika litet förlika sig med denna unga yrhättan, derför att hon var så "slampig", tyckte den gamla. Men den lifliga och muntra Hedvig lade ej detta på sinnet, ej heller sin prydentliga svägerskas förnäma stelhet och nedlåtande stolthet, som nästan fann det under sin värdighet att pläga något förtroligt umgänge med en liten simpel prinsessa af Holstein-Oldenburg, hon, som var född konungadotter af Danmark. Hertiginnan skämtade och roade sig med sina hofdamer och lefde, på det hela, ganska lyckligt med sin gemål, fastän det just ej var fråga om någon svärmisk kärlek dem emellan och fastän hon hade ett och annat att hos honom öfverse. -- Mellan Sofia Albertina, den goda prinsessan, hennes ogifta svägerska, och den alltid glada hertiginnan, rådde dock alltid en förtrolig, af inga skiften och inga öden förändrad vänskap.
Då hertig Carl, efter brorsonens och dess familjs förvisning från Sverige, ändtligen valdes till konung, kröntes han och hans gemål i Stockholm år 1809. Åtta år derefter blef drottningen enka och öfverlefde endast några månader sin gemål. Hennes död, som väckte stort uppseende, emedan hon dagen förut var alldeles frisk, inträffade, genom ett plötsligt slaganfall, d. 20 Juni 1818. Hon var då 59 år gammal.
Man har om denna drottning anmärkt, att hon aldrig, icke ens på äldre dagar, förstod att taga sin värdighet i akt och föra sig såsom furstinna. I öfrigt skildras hon såsom godsint, umgängsam och välvillig. Om hon tyckte om att sörja med de sörjande är ej bekant, men säkert är, att hon gerna gladde sig med de glada och att all stelhet, allt tvång och all onödig etikett måste hålla sig långt aflägsna från hennes person.
Hedvig Sofia, konung Carl XI:s och Ulrika Eleonoras äldsta dotter, var född d. 20 Juli 1681. Under en glädjelös barndom uppväxte denna prinsessa med intryck, ungefär desamma som hos hennes ett år yngre broder Carl -- sedermera konung Carl XII. Allvar, till och med stränghet, å den höge faderns sida; tråk ifrån den sjukliga modern, drottning Ulrika Eleonora den äldre, utvecklade hos den uppväxande ett allvarligt och tänkande väsende, sedan genom ärftliga anlag färdigbildadt, och ytterligare utveckladt genom faderns efterdöme. Af naturen äfvenledes modig, fick hon också den egenskapen utvecklad genom allt som på den tiden gaf exempel.
Under Sveriges dåvarande höga betydenhet i det politiska rigtades mången furstes förhoppningar mot den unga prinsessan. Ibland alla dem politiken i detta fall mest lockade, var det beslägtade hertigliga Holsteinska huset. Redan under prinsessans barndom hade försök ifrån detta håll försports, men Carl XI gaf icke något löfte. När nu prinsessan hunnit uppväxa, förnyades frierispekulationerna från holsteinska sidan, snart efter konungens död. Men stora svårigheter mötte hos prinsessan sjelf. Hon var nu sjutton år gammal, då hennes slägting, den unge hertigen af Holstein, sökte vinna hennes ynnest. Men denne, som flera tider vistats vid svenska hofvet och derunder kommit i vänskapligt förhållande till prins Carl, gjorde intet fördelaktigt intryck på prinsessan, dels till följd af hans öppet visade sedeslösa lefnadssätt, dels också för den vildhet, med hvilken han uppmuntrade prinsessans broder, konung Carl XII, till vådliga och halsbrytande nöjen.
Genom det holsteinska partiets outtröttliga bemödanden, understödda utaf den äldre enkedrottningen, äfvensom af prinsessans mutade omgifning, förmåddes hon ändtligen att gifva sitt bifall. Förmälningen firades på Carlberg den 12 Juni 1698. Hennes gemål, hertig Fredrik IV af Holstein, förde henne snart derefter hem till hertigdömet.
Likasom prinsessan med största motvilja gifvit sitt ja, erfor hon också i äktenskapet allt det obehag, som hon på afstånd rönt under frieritiden. Hertigens osedlighet fortfor nemligen lika uppenbart som förut, så att hon till och med ämnade ensam återvända till Sverige, hvilket dock afböjdes, ehuru icke utan stor svårighet.
Emellertid inföllo danskarne i hertigdömet och det hertigliga paret nödgades -- tillsammans -- söka en tillflykt i Stockholm.
