Sida 149
vinterväg, dit dock snillets sol tränger med sina värmande strålar, ty -- snillet vet ej af vinter, af ålder, eller af död.
Ejwor. Så skall den qvinna hafva hetat, som var hustru åt Arngrim, hvilken bodde på Bolmsö, samt moder åt hans tolf grymma söner, om hvilka det talas i sagan om Hjalmar och Ingeborg. -- Forntidshäfden gör så väl Arngrim som alla hans söner till jättar. Den äldste, störste och starkaste af de tolf bröderna säges hafva varit Angantyr.
Ek, rotmästarehustru. -- På ett dragontorp i trakten af Ädelfors guldgrufva i Alsheda socken bodde rotmästaren P. Ek och hans hustru. Mannen utkommenderades i 1813--14 års krig och hustrun med sin son Johan Gustaf stannade hemma vid torpet. Efter en tids bortovaro skref dragonen hem till hustrun om det stora slaget vid Leipzig, och detta bref uppläste den 5-årige sonen för modern, hvilken så gladde sig åt att gossen, som fått en högst klen undervisning, kunde läsa, att hon till belöning lofvade honom att få studera. Äfven fadern biföll sedermera. -- Då gossen vid 8 års ålder kunde blifva inskrifven i Wexiö skola, begaf sig modern med den glade sonen åstad till den 8--9 mil från deras hem aflägsna staden. Men då hästen snart tröttnade, vände sig den bekymrade modern, som, jemte några matvaror, endast medförde 2 riksdaler i kontant, till gossen med frågan, om han ej ville lemna "läsningen", då han med sina redan inhemtade kunskaper i läsning och skrifning möjligen kunde blifva skrifvare hos ortens länsman. Sonen hade då ett ögonblicks strid inom sig, men kärleken till modern segrade. Han teg, vände sig bort, men vände också kärran med den trötta hästen mot hemmet. Då såg han en tår i moderns öga, en tår, som sonen erkänner sig aldrig kunnat glömma. Hon gick in i gästgifvarehuset, utanför hvilket färden af brutits, men kom snart ut igen. Tåren var borta. I stället röjde sig i blicken en fasthet och ett mod, sådant hos qvinnor endast moderskärleken och förtröstan till Gud kunna skänka. Hon teg; men vände åkdonet mot Wexiö. Sonens lycka blef derigenom gjord och fäderneslandet vann i honom en lärd man, professorn i latinska litteraturen i Lund J. G. Ek, som dog 1862.
Ekberg, Sofia, testamenterade den 9 Maj 1859 en summa af 7500 rdr rmt till Allmänna Institutet för Döfstumma och Blinda. Denna, likasom hvarje förstärkning af tillgångarne, är just i närvarande tidpunkt så mycket mera behöflig, som direktionen redan beslutit att vid institutet skall införas den i andra länder brukliga talmethoden för de döfstumma, hvaraf den närmaste följden måste blifva ett ökadt antal lärare och ökade kostnader.
Ekegren, Catharina, enka efter segelmakaren Johan Henrik Godu, testamenterade år 1787 till Catharina församlings kyrkoråd 5555 rdr 26 sk. 8 rst. specie, att användas till pensioner åt enkor, år 1789 till Catharina församlings fattighus 1400 rdr bco, år 1791 till hvardera af de öfriga sex territoriella församlingarne i Stockholm 555 rdr 26 sk. 8 rst. rgs, till Maria församlings fattighus räntan af 1111 rdr bco, till Catharina församlings fattighus 1333 rdr 16 sk. rgs, samt till pensioner åt tjenstemäns enkor 6111 rdr 5 sk. 4 rst. rgs. Alla dessa donationer hafva erhållit det gemensamma namnet Goduska fonden.
Ekehjelm, Sigrid, dotter af underståthållaren i Stockholm Bengt E., hade en högst obehaglig och ärerörig process med sina svågrar, angående hennes enda barn, sonen Crispin. -- Sigrid Ehehjelm hade nemligen 1671, på Ekensberg i Södermanland, blifvit gift med Crispin Flygge, generalinspektör öfver småtullarne i Sverige, Finland och underlydande herradömen, hvilken afled i Stockholm d. 19 Juli 1673. Hans båda svågrar, samt deras barn, gladde sig åt, att den rike Flygge dött barnlös, så att de måtte få anamma hälften ur det rika boet, så väl i löst som fast. Hur förargade blefvo de icke emellertid, då fru Sigrid sju månader efter mannens död födde en son, den hon lät, efter hans fader, kalla Crispin. -- Egennytta och rofgirighet förmådde då de båda svågrarne, borgmästaren i Christinehamn Olof Pehrsson och kyrkoherden Birger Carlberg, att begå en lika grym, som usel handling. De stämde den unga enkan inför rätta, påstående, att barnet, som hon kallade sitt, ej var hennes, utan att hon, för att åtkomma all egendomen, hade köpt det af en annan enka. Fru Flygge uppmanades derföre att leda i bevis, att hon verkligen hade födt den
