Sida 399
Sverige och Tyskland under fälttåget 1813 & 14), "Pehr Brahe den yngre", "Bröderna" (romantiserad skildring från fälttåget i Finland 1808 & 9), "Den tysta Eden" (historisk roman), "Pajkull", "Magnus Stenbock", "Arfgodset", "Templet vid Ganges' stränder", "Öfverenskommelsen", "Salems Prestgård", "Svedenborg Guddotter". -- År 1863 flyttade hon från Grenna till Stockholm.
Stråhle, Helena Margaretha, enkefru, testamenterade år 1829 3000 rdr till Maria Magdalena församling, 3000 rdr till Clara församling och 3000 rdr, allt rmt, till Catharina församling, till pensioner åt fattiga enkor.
Ström, Elma Charlotta, under några år anställd vid den svenska skådebanans kungliga scen, väckte på sin tid -- om icke just egentligen något stort uppseende, åtminstone de varmaste sympathier hos alla konstens vänner. Född 1822, antogs hon vid fjorton års ålder såsom elev vid Kongl. theatern, der hon engagerades som aktris 1843. Hon var vacker och välväxt, var ljuf att både se och höra, ty hennes sångröst var på en gång bland de klangfullaste och starkaste, bland de mjukaste och behagligaste.
Inför denna unga och intagande flicka låg således, i hoppets perspektiv, en bana full af framgång, rykte och lycka, och det var naturligt att hon hoppades på förverkligandet af alla dessa leende drömmar? Mången har med mindre anledningar hoppats vida mer.
Dröm och verklighet äro emellertid två skiljda saker, och Elma Ströms välgrundade förhoppningar uppgingo i rök. Dertill var den dåvarande theaterdirektionen orsaken. Man hade fått i sitt hufvud att Elma Ström skulle kunna utföra alla den förundransvärdt rikt begåfvade Jenny Linds sångpartier, medan denna var för första gången i utlandet, och man forcerade mamsell Ströms röst till den grad, att den af öfveransträngning gick alldeles förlorad. Snart förmådde hon icke längre utföra någon enda sångroll och måste med sorg frånträda den lyriska scenen.
Aldrig har väl den theaterbesökande allmänheten hyst varmare medkänsla för en sålunda redan i förväntningens och styrkans ålder förfelad konstnärsbana. Hvad var emellertid att göra? Mamsell Ström, som under tiden blifvit gift med herr Billing, vår utmärkt skicklige landskapsmålare, lät engagera sig vid talscenen och uppträdde der några år, tills hon slutligen frånträdde äfven den, för att följa sin man på hans mera lyckliga konstnärsbana. -- De båda makarne, som under några år vistades i Finland, äro nu åter härstädes bosatta, och endast de som äro intimt lierade med den älskliga fru Billing kunna veta huru litet hon, från sin stilla, husliga härd, behöfver med saknad blicka tillbaka till konstens väl ofta blomsterhöljda, men ock ofta tistelbesådda, bana.
Strömfelt, Ulrika, dotter af riksrådet Johan Carl S., föddes 1724 och blef 1756 gift med öfverståthållaren i Stockholm Carl Sparre, med hvilken hon hade en son, som dog 6 år gammal. Sjelf dog hon 1780. Ehrensvärd yttrar om "grefvinnan Carl Sparre", öfverhofmästarinna hos drottningen: "en af de få nu öfriga, som jemte den förra tidens belefvenhet, anständighet och goda seder förenade all denna tidens artiga vett och snille." Hon blef vid 12 års ålder hoffröken hos Ulrika Eleonora, sedermera kammarfröken i det mycket olika Lovisa Ulrikas hof och slutligen hofmästarinna hos den ännu mera olika Sofia Magdalena. Ifrig Hatt (1756), blef hon illa anskrifven hos drottningen. Hon låtsade ej känna sin mans äfventyr och han låtsade endast tillbedja henne. -- Hon trodde ej sin dödsstund så nära, i kraft af ett horoskop, som general Stobée på 1740-talet hade punkterat och försegladt lemnat åt henne. Af nyfikenhet i hade hon öppnat det. Der stod att hon skulle dö 1786, till följd af vatten. Hon dog emellertid af vattusot -- "dog med samma belefvenhet hon lefvat", sedan hon tagit ett ömt afsked af sin man, af grefve Axel Fersen och några få andra sina slägtingar.
På hennes likkista såg man på ett svart sammetshyende den orden, som enkedrottningen 1744 inrättat, under namn af Solfjäder-Orden. Anledningen till denna orden är följande: Då, vid Lovisa Ulrikas första segling till Drottningholm, hennes solfjäder föll i slupen och gick sönder, plockade en hvar upp ett stycke af densamma. Tessin, som också upptagit ett fragment deraf, föreslog då inrättandet af en faveurs-orden att bära i brandgult band, som var brandenburgska färgen. Alla då närvarande damer och kavaljerer fingo den. Tessin var den siste
