Sida 268
till honom, så hade han "taget breffuen och kasted dem under sine fötter". Mellertid, emedan hon "icke vell kunne lide ded han schule springe om med den deell henne bara kunne komme till", så lät hon tillsäga honom att han skulle inventera allt ifrån sig, "efter han hade så möckett ventt bort både oxer och annet, som thill huuset vell hade behöfdes". Men detta "skötte han inte om", utan drog bort, då grefvinnan förseglade hans skrin; mellertid kom han igen och förmälte, att ståthållaren skulle komma efter "med en heel fenicke folck och tage ifrån mig hvad dj der kunne finne, och effter iag tillförrne var blefuett utthaf Arfuid Swan fangett och indtagit opå min egen gård Ryberge, och min tråtz ifrån mig tagett och förtt opå Årholmen, derföre tenchtte iag så, att ded vell kunne skeett eftterdij att ingen försiun var mig vederfors, derföre skyndett iag mig deden så siuk som iag var och när icke tolde att vangnen schulle gå under mig, så måtte the bära mig hem till min gård".
Huruvida modern eller sonen hade förnämsta skulden i detta onaturliga förhållande, ligger utom efterverldens bedömande. Utan tvifvel var enke-grefvinnan en amper dam, eller, såsom en samtida anteckning uttrycker sig, "ett hår af hin håle, värre än fadern, sonen Axel och dennes söner". Men i hennes enkla ord: "iag är moderen och han är sonen", ligger dock en talande anklagelse.
Genom ståthållaren Erik Ulfsparre tillsades hon 1592 att, derest hon talade hårdt om konung Johan III, skulle hon få ett rum, der hon skulle sitta nog trångt. Att hon varit ett oroligt fruntimmer kan man ock döma deraf, att hon slutligen, 1607, fick konung Carl IX:s befallning att sitta i häkte på Tärna gård. Hon dog 1610 och hade med sin man 9 barn, deribland tvänne söner hunno till myndiga år, nemligen Axel och Mauritz. Axel blef lagman i Wermland och ståthållare i Westergöthland, men hade moderns oroliga lynne, var dessutom hetsig, högdragen och hård, samt afsattes från sina embeten, emedan han låg i beständig strid med konungarne Johan III, Sigismund, Carl IX och Gustaf II Adolf. Mauritz var tillgifven konung Carl IX, som i sin almanach antecknat: "1608, d. 17 Febr., begrofs i Örebro den förnämste och förståndigaste Herre och Man i Riksens råd, grefve Mauritz af Raseborg och Käggleholm, den mig från min ungdom troligen tjent hafver."
Lilljeram, Brita Nilsdotter, dotter af hofkansleren Nikolaus Chesnecopherus, blef gift med kammarherren hos drottning Christina David Stuart, i hans andra gifte. Hon dog 1683 och är begrafven i Riddarholmskyrkan. Fru Brita blef uti en tvist med sin styfmåg, Gustaf Adolf Clodt, angående hennes adelskap, d. 11 Dec. 1658 af Svea hofrätt förklarad ofrälse, men hon och hennes systrar fingo dock sedan, d. 15 Sept. 1660, konungens stadfästelse på deras adelskap.
Limnell, Anna Maria, var dotter af professorn och dekorationsmålaren Emanuel L. Elev af C. J. Fahlcrantz, målade hon landskap i olja, i sin mästares manér. Hon hade, såsom konstnärinna, mycken framgång och man hoppades att hon skulle gå ganska långt; men döden bortryckte henne tidigt från hennes konstnärsbana. Hon hade dock redan i flera år varit agrée vid Målareakademien.
Lind, Catharina Johansdotter, var gift med en ansedd man, Bengt Haraldsson i Stora Wånga. Han var ståndaktig i katholska läran och reste derför ur riket 1529. Hustrun lät intala sig af sin mans broder, biskop Magnus Haraldi i Skara, att äfven förblifva de påfviska villfarelserna trogen och for derför, efter mannen, med all sin egendom ur riket. Deras efterlemnade tvänne söner lät konung Gustaf I uppfostra, och blef äldste sonen, Johannes, prost och kyrkoherde i Fägred, samt den yngre, Harald, konung Carl IX:s köpman och sekreterare på Elfsborg.
Lind, Jenny, den öfver hela den civiliserade verlden beundrade sångerskan, föddes i Stockholm d. 6 Okt. 1820. Hennes far var fabrikören N. J. Lind. Hon röjde tidigt anlag för musik, hvarom många tilldragelser från hennes barndom vittna. Bland andra må anföras: då hon som spädt barn öfverfölls af den häftigaste gråt, var man alltid säker på att stilla henne derigenom, att hon lades öfver ett fortepiano, der hon tröstade sig med att utleta terser och andra sammanstämmande toner. Vid tio års ålder blef hon antagen som elev vid Kongl. theatern, der hon snart med stort bifall uppträdde i barnroller och
