Sida 438
till lynnet, lätt och angenäm i umgänget. Aldrig hörde man henne klaga öfver trötthet, eller öfver hulpnas otacksamhet, eller öfver den tunga, ofruktbara mödan af det sjelfåtagna kallet, hvilket hon skötte med samma allvar som om hon varit dertill af staten tillförordnad och i förhållande derefter aflönad. Hon förvaltade kassor, hon stod vid kyrkdörrarne då kollekter samlades, hon bevistade sammankomster för filantropiska ändamål, hon gick ut och in i kojorna, allt med samma glada och fryntliga min, samma friska sinne, samma orubbliga goda lynne, från dag till dag, från år till år, utan kantighet -- framför allt utan fromleri.
Gerna vilja vi undvika, såsom ett fel, att loftala en så högsinnad natur, som är högt öfver berömmet. Nästan lika ogerna omnämna vi att den jordiska högheten velat gifva glans åt sina belöningar genom att egna dem åt en som aldrig behöfde någon yttre belöning; men saken tillhör i någon mån en lefnadsteckning, fördenskull omnämna vi att hon erhöll en guldmedalj af åttonde storleken, "för berömliga gerningar", likasom dermedelst förvexlad med andra "medaljörer" och deras berömliga gerningar. -- Annorlunda, och i skön öfverensstämmelse med Lotten Wennbergs hela lif, egnades henne en hyllning, då enkedrottning Josefina och flera som deltagit i Lottens verksamhet stiftade en fond med hennes namn, till evärdeligt minne af den skönaste lefnad. Denna fond har redan växt till någon betydenhet och vi hoppas att stiftarne ytterligare arbeta på dess förkofran, så att man deri tilldelar det enda värdiga monumentet åt den som väl icke kunde önska sig något högre än en fortsättning af den välgörenhet, som hon sjelf gjorde till sin lefnads bestämmelse.
Förgängelsen skulle emellertid också gripa denna hydda, i hvilken en så ädel själ bodde. Hon, hvars hjerta var så vekt, bortrycktes af en sjukdom som yttrade sig med att hennes kropp hårdnade. Läkarne kalla sjukdomen Stenkräfta. Lugn och glad i döden såsom i lifvet hädankallades hon den 4 November 1864, under det att svenska nationen firade femtioåriga jubileet öfver föreningen med norrmännen. Fridens och försoningens ande firade sin fest omkring henne, under det att hon sjelf hemföll till lifvets försoning.
Wennberg, Johanna Fredrika, född Wigström. Denna författarinna är, ehuru hon skrifvit ganska mycket, just icke känd af den större allmänheten. Visserligen har man väl stundom varsnat signaturen F. W., eller Fredrika W......g, utan att just vidare taga reda på signaturens egarinna. Vi gå nu att här presentera henne för våra läsare.
Fredrika Wennberg föddes i Stockholm 1816 och gifte sig dersammastädes 1844 med A. C. A. Wennberg, tjensteman i Jernvägen, men som dog år 1860.
Hon har författat åtskilligt, både på vers och prosa. Bland det förra märkas en mängd småpoemer i kalendern "Violblomman", samt ett par tillfällighetsstycken, såsom vid H. K. H. prinsessan Lovisas födelse, för hvilket prinsessans herr fader hugnade författarinnan med en guldbroche, samt på framl. H. M. enkedrottning Desiderias 75:te födelsedag, hvilken drottning skänkte fru Wennberg ett guldcylinderur.
Bland hennes arbeten i obunden stil märkas novellerna: "Grefvinnan och Tiggarflickan", "Grefvarne D., far och son", "Ellen", "Arfvet", "Angelica", "Tre År", "Barnhusgossen", "Handtverkaren", "Tvänne Brudar", m. fl. Hon har äfven skrifvit följetongen "Ett Blad ur Arbetarnes Lif", jemte andra större och mindre dikter.
Wennerstedt, Maria Catharina, dotter af landshöfdingen i Stora Kopparbergs län Carl Gustaf W., blef 1756 gift med generalmajoren Magnus Wilhelm Armfelt. Hon dog 1803, 75 år gammal, och hade i lifstiden uträttat mycket godt; bland annat inrättade hon en skola och ett fattighus i Haliko socken i Finland.
Westerberg, Catharina Margaretha, mamsell, testamenterade år 1840 ett kapital af 20,000 rdr till understöd åt behöfvande borgaredöttrar i Stockholm. Bemedlings-kommissionen förvaltar medlen.
Westerling, Susanna, enka efter brukspatronen vid Skultuna messingsbruk Mathiesen, skänkte, enligt Inrikes Tidn. 1766, straxt före sin död, 28,000 daler kopparmynt till Serafimer-lazarettet i Stockholm och en lika stor summa till Frimurarebarnhuset, således tillsammans 56,000 daler. Fru Mathiesens måg och ende arfvinge Carl Adlerwald utbetalade i Mars månad 1766
