Sida 125
skriftställarebana var, om icke bland de mest lysande, åtminstone ganska rik på ryktets blommor och kanske torde få bland våra svenska författare och författarinnor åtnjutit så mycken rättvisa, som fru Berger, eller grefvinnan Berger, såsom hon också kallades. Hon var mycket produktiv och arbetade ganska flitigt, synnerligast för tidskriften "Magazin för Konst, Nyheter och Moder", der hennes signatur Ch******** påträffas under ej mindre än 26 årgångar. Hon arbetade äfven tör kanzlirådet Wallmarks Litteraturtidning, samt för Östgötha-Correspondenten, Salong tör fruntimmer, Portföljen, Nytt Illustreradt skillingsmagazin för nytta och nöje m. fl.
Biografiskt Lexikon uppräknar, om icke alla, så åtminstone de flesta af de arbeten grefvinnan Berger af trycket utgifvit, men med hvilkas anförande vi icke vilja upptaga hvarken vår, eller våra läsares tid. "Ebba och Hilda, eller ruinerna vid Brahehus", är dock en liten af henne skrifven alltför älsklig roman, eller novell i bref, som vi ej kunna undgå att särskildt påpeka och till läsning rekommendera, i fall den ännu skulle finnas qvar i något gammalt, enskildt eller allmänt bibliothek. -- Hon afled i Linköping d. 25 Maj 1852, 68 år gammal.
Cronhjelm, Eleonora Polynetta Emilia, född 1810, var dotter af hofjägmästaren grefve Polycarpus C. och gift med kongl. hofpredikanten och pastorn i Jönköping Carl Magnus Westdahl. Hon har från trycket utgifvit: "Drinkaren och hans dotter", tryckt i Lund 1841, samt "Rebeckas Nej", tryckt i Jönköping 1844, med flera arbeten.
Cronhjelm, Fredrika Eleonora, född 1783, dotter af löjtnanten grefve Henrik Christoffer Cronhjelm, blef som stiftsfröken, 1813, gift med ryttmästaren i chur-maintzisk tjenst von Eisenberg, hvilken 1815 mördade henne och hennes tre års gamla barn, som hon hade före äktenskapet med en vid namn Lutkens, och hvarför Eisenberg undergick dödsstraff.
Cronhjelm, Regina Catharina, dotter af riksrådet, Upsala akademis kansler, grefve Gustaf Cronhjelm, föddes d. 17 Nov. 1710. Hon var ung och skön samt väntade ett stort arf efter sin rike fader, hvarföre hon snart blef föremål för friares begär. Ryttmästaren och enklingen Claes Ankarstjerna, som vistades i Stockholm för att utsöka en kronofordran för sina systerdöttrar, den han också mycket riktigt uppbar, lefde på stor fot dermed, men systerdöttrarna fingo aldrig en skilling deraf. Ansedd som rik skånsk possessionat friade han till Regina Catharina Cronhjelm. Till befordran af detta förmånliga gifte framvisade han äfven ett skriftligt betyg af sin äldre halfbroder, amiralen Hans Ankarstjerna till Knutstorp i Skåne, att han var egare till halfva detta ansenliga fädernegods, hvilket falska dokument dock var i hemlighet dödadt genom en vederbörlig kontrarevers. Ändamålet blef ock genom bedrägeriet vunnet, bröllopet stod 1728 och han fick till en början med sin unga grefvinna hennes mödernearf, 60,000 daler silfvermynt, utom en rik hemgift i arbetadt silfver. Men då han skulle afresa från Stockholm, blef han portförbjuden af sina kreditorer, så att hela nämnda kapital strök med för att öppna honom fri fart till Skåne. Vid ankomsten till denna ort frågade hans maka förgäfves efter hans stora gods och fann sig med häpnad bedragen, då hon måste stanna i Engelholm, hvarest han hyrt rum på gästgifvaregården, tills de sedermera flyttade till Boarp, ett bra byggdt rusthåll i Ösjö socken, hvilket han fann utväg att få inköpt. Ett under så bedrägligt förhållande ingånget äktenskap kunde ej gerna blifva lyckligt. Det räckte ej heller ett år, förrän han, förtärd af ledsnad och oro, slutade sina dagar, och födde hon efter hans död en dotter, som blef kallad Maria Cornelia. -- Emellertid satt nu en riksrådsdotter på en bondgård i nog knappa omständigheter, så att denna högvälborna dam måste i egen person lägga handen vid alla hushållssysslor, till och med vid bränvinsbränning, hvarmed hon sökte öka sin lilla inkomst. Sålunda tillbringade hon tiden ända till sin faders död 1737, då hon åter blef en rik arftagerska. Denne herres åtkomst af penningar torde ej i allt varit så loflig, hvarföre han äfven sorgfälligt gömde sina skatter. På sin sotsäng kallade han till sig ena sonen och gaf honom en stor nyckel, som han haft väl förvarad hos sig i sängen, men blef i detsamma mållös, så att han ej kunde utvisa stället till hvilket den hörde. Slutsatsen blef derföre med säkerhet, att samma nyckel uppläste det rum, hvarest den aflidne herrn hade sina
