Sida 85
han vistades i 13 år, hvarefter han vid hemkomsten, 1724, blef kyrkoherde i Niurunda pastorat i Medelpad. Efter hans död blef hon sedan gift med hans efterträdare, magister Petrus Olai Sundberg. Hon dog 1734, och hade således på sina 30 lefnadsår upplefvat otroliga öden samt varit tre gånger gift.
Bülow, Anna Fickesdotter, var under 18 år abbedissa i Wadstena kloster, der hon dog 1519. Hon har vunnit ryktbarhet icke blott genom sina dygder och sitt förstånd, utan äfven genom sin stora lärdom. På hennes tillstyrkan skrefs Christi lidandes historia på svenska. Sjelf öfversatte hon Joachims lefverne och Elisabeths af Ungern järtecken. Anna Fickesdotter Bülows Cronicon Genealogicum, på svenska uppsatt 1501--1519, utgafs af Peringsköld 1718.
Bååt, Anna Christina, dotter af riksskattmästaren Seved B., föddes 1644 och dog 1733, 89 år gammal. Hon var den sista af denna gamla ätt, så berömd och så lysande; en ätt, som räknade sina anor ända ifrån Ragbart, konung i Gardarike, Sigurd Ring, Upsalakonungen, samt Ragnar Lodbrok, konung öfver Sverige och Danmark.
Bååt, Catharina, dotter af vice presidenten i Svea hofrätt Jakob Snakenborg af Bååt-ätten, blef 1641 gift med riksrådet Lars Eriksson Sparre. Hon lefde ännu 1685 och tyckes vara densamma kunskapsrika och belästa Catharina Bååt, som gjort ett kommentarium öfver Messenii Theatrum Nobilitatis Svec., det hon dels tillökt, dels korrigerat, samt förträffligt ditmålat vapen.
Bärfelt, Anna Catharina Charlotta Wilhelmina, var dotter af öfverstelöjtnanten vid Jemtlands regemente Bernhard Bärfelt och föddes år 1673. Vid 20 års ålder blef hon antagen till hoffröken hos enkedrottningen Hedvig Eleonora. Hon var en slug, fyndig och djerf qvinna, dertill lättfärdig och egennyttig; det sednare ända derhän, att hon för mutor sålde sitt förord hos enkedrottningen. Några sade, att hon till och med bestal nämnda sin gynnarinna. Andra misstänkte, att hon mot sina fiender använde förgift o. s. v. Hon hade dock lyckats att i hög grad vinna den ålderdomssvaga enkedrottningens hjerta och förtroende. Allmänheten deremot hyste för henne alldeles motsatta känslor, och hon blef en afton af förklädda karlar antastad och misshandlad. Karl Gyllenstjerna sökte utverka hennes aflägsnande från hofvet, men fåfängt. Hon började i stället att mot honom sjelf rigta anklagelser för egennytta och försnillningar. Gyllenstjerna, uppbragt, förklarade, att antingen skulle han eller fröken Bärfelt lemna hofvet. Hedvig Eleonora svarade icke, utan lemnade rummet. Gyllenstjerna kallade till sin hjelp grefvinnan Piper samt flera hoffruntimmer, likaså Arvid Horn och isynnerhet enkedrottningens fordne, mycket omtyckte öfverhofpredikant, domprosten Molin. Till följd af dessas föreställningar biföll slutligen Hedvig Eleonora gunstlingens affärd, men förbjöd hennes lagförande och hvarje ransakning af hennes för tjufgods misstänkta koffertar. Gyllenstjerna satte derpå vakt för enkedrottningens rum, på det Bärfelt icke måtte tränga dit in och utverka ändring. Denna sednare måste verkligen resa ur staden, dervid af pöbel och gatpojkar beledsagad med stenar och skymfande utrop. Snart upptäcktes dock än flera hennes straffvärda handlingar och huru hennes orättvunna gods vore nedsatt dels hos vännen, hofmålaren Behn, dels hos den förmodade älskaren, slottsfogden på Karlberg. Mot enkedrottningens önskan blef hon nu återhemtad och lagförd, vid hvilken underrättelse bemälde slottsfogde afhände sig lifvet. Huru rättegången slutade, är icke bekant. Men enkedrottningen led genom dessa uppträden både till helsa och lynne. Fröken Bärfelt dog i Linköping år 1738.
Börjesson, Agnes, dotter af en bland vårt lands älskligaste skalder, nemligen författaren till “Erik XIV“, “Erik XIV:s son“, jemte flera andra både större och mindre, värdefulla arbeten, theologiedoktorn, kyrkoherden i Veckholm, Johan Börjesson. Hon röjde redan helt tidigt en afgjord håg för målarkonsten, den hon sedan har med framgång idkat. Många taflor af hennes hand hafva på våra konstexpositioner varit med nöje sedda, samt blifvit af konstälskare inköpta.
Böök, Märtha Maria, född Winter, dog som enka i Barsebäck vid Landskrona d. 3 Juli 1786, 118 år gammal. Hon var född på Jutland, der hon haft pesten, och kom till Skåne omkring 1720. Hon blef vid 100 års ålder lomhörd, men
