Sida 219
1722, då de efter freden återkommo till fäderneslandet.
Horn, Sigrid, af Åminne, född på 1620-talet, dotter af riksrådet Claes H., gifte sig 1652 med general-löjtnanten Göran Paykull, efter hvilken hon blef enka år 1657. Hennes andra man, med hvilken hon 1659 trädde i gifte, var riksrådet Pehr Sparre, som i morgongåfva skänkte henne Engsö egendom, jemte 2000 dukater. -- Engsö behöll ända till 1691 sin gårdsrätt, som bestod deruti, att, enligt Kalmare Beslut 1483, såsom orden tyda: "hvar god man, andlig eller verldslig, skulle få vara konung öfver sina landbor"; eller, med andra ord, att husbonden på godset skulle hafva fri domsrätt öfver sina underhafvande. Den sista leuterations-domen befinnes vara utgifven 1686 af fru Sigrid Horn, angående en stöld, som skett i Engsö kyrka. -- Engsö slotterstadga finnes intagen i Richard Dybecks arbete: "Mälaren och dess Öar". -- Sigrid Horn dog 1693. I första giftet hade hon en son, ryttmästaren Gustaf Carl Paykull, som blef skjuten 1676 i slaget vid Lund. Han lärer hafva skrifvit en i Stockholm tryckt tröstepredikan till sin moder, Sigrid Horn, då hon 1663 för andra gången blef enka. I andra giftet hade hon sex barn, deribland generalmajoren Johan Sigismund Sparre, som var en så myndig kyrkpatron, att han en gång, 1707, lät af missnöje med sin pastor, Wigelius, i Engsö, tillsluta kyrkan, så att församlingen i fem månader måste hålla gudstjenst på kyrkoherdens gård. -- Med sonen i första giftet utdog Paykullska ätten, och med hennes son i andra giftet, Erik, kallad den Halte, utgick äfven den sista ättegrenen af friherreätten Sparre N:o 11.
Hund, Constantia, var gift med hertig Carls kammarjunkare Daniel Hansson H. till Runsö, Låttestad och Brunna, som adlades 1590. Constantia, berättar Palmsköld, stod vid kåken i Stockholm den 6 Augusti 1602, för det hon lofvat utvisa för bemälde hertig en stor skatt, men ej kunde hålla sitt löfte.
Hunger. Gjörwell berättar, i Tidn. om Lärda saker, utan att uppgifva hennes dopnamn, att hon var gift med emalj- och miniatyrmålaren Henriksson i Stockholm, och med rätta kan räknas bland konstnärer i Sverige för sina ritningar och gravyrer.
Hvitfelt, Margaretha. Vår tid har hört mycket omtalas de Hvitfeltska stipendierna. Det kan derför vara skäl att påminna sig den person, från hvilken stiftelsen utgått. På ön Tjörn i Boshuslänska skärgården (äfvensom på andra egendomar i orten) vistades en fru, väl emanciperad, skulle vi, efter vår tids uttryckssätt, benämna henne. Hon var enka efter befallningsmannen öfver Dragsmarks härad, Thomas Dyre. Född år 1608, och förmodligen tidigt både gift och enka, hade hon flera barn, af hvilka ingen syntes varit utrustad med deras moders kraft och biståndighet. Den sista sonen, Ivar, dog 1663 i södra Frankrike. Hon hade således ingen närskyld, åt hvilken hon kunde lemna den ofantliga förmögenhet, som hon dels sammansparat, dels genom föga lofliga tillgöranden åtkommit. Hon måste hafva varit utrustad med ett lynne, deri barmhertigheten icke fått rum. Oroliga och svåra tider för gränsländerna mellan Danmark och Sverige erbjödo den hårdsinnade tillfällen att slå under sig allmogens hemman, så att de kommo att utgöra ett slags frälse, med åt slägten tillförsäkrad åborätt. Såsom egare till all denna jordegendom berättas hon hafva rört sig med all en feodalherres myndighet öfver sina undersåtare. När hon på sin ålderdom var ensam, synes hon hafva velat göra ett i någon mån tröstande bruk af sin så rofgirigt samlade egendom, och gaf hela jordegendomen, 140 hela hemman, genom testamente, till Götheborgs gymnasium, såsom fond för stipendier åt der studerande ynglingar. Hon dog på Sundsby egendom på ön Tjörn år 1683 och hvilar jemte sin man och sina barn i grafkoret i Walla kyrka. Hennes lik är inbäddadt i humle och väl bibehållet samt visar att hon varit liten till växten, haft ett bredt ansigte, dito mun, trubbig näsa och rödt hår.
Håkansdotter, Benedicta, gift med biskopen Petrus Jonæ Helsingus, har haft så många, så besynnerliga och så sorgliga lefnadsöden, att berättelsen derom gränsar ända till det otroliga. Den stackars qvinnan, som lefde på 1500-talet, har sjelf, i en skrifvelse till sina trenne barn, en son och två döttrar, förtäljt om den oändliga
