Sida 368
uppbygga ett stenhus åt sin älskarinna. När konung Hans (eller Johan) var död och Christian krönt, kommo Sigbrit och Dyvika till Köpenhamn. -- Konungen förmälde sig sedermera med Isabella, kejsar Carl V:s syster. Walkendorp blef biskop i Trondhjem; men Sigbrit fattade ett outsläckligt hat till honom, för det han tillstyrkt konungen, sedan denne blifvit förmäld, att öfvergifva Dyvika. År 1517 afled Dyvika, sedan hon nyss före sin död ätit några körsbär; man tror att hon blef förgifven; derför misstänktes ståthållaren i Köpenhamn Tornbern Oxe, som bekände sig vara kär i Dyvika. Då Christian ej kunde öfvertala rådet att dömma denne, tillsatte han en urtima rätt af tolf bönder, som dömde honom till döden. Drottningen och hela rådet gjorde knäfall, och Archimbaldus, som då var påfvens legat i Norden, gjorde förböner, men fåfängt; Oxe måste dö.
Signe. En ganska mörk tafla från den gråa forntidens väl i många fall storartade, men dock oupplysta och råa tid hafva vi att framställa i berättelsen om prinsessan Signe, dotter till en af Sveriges lydkonungar, som lärer hetat Siwar och haft sitt säte i landskapet Nerike, icke långt från stranden af Mälaren, eller Lögaren, såsom den vackra insjön på den tiden kallades.
Mången bland våra läsare torde i sin barndom af någon barnpiga hafva hört visan om Habor (Hagbart) och Signe. Det är just denna visas tragiska innehåll vi här gå att med prosans ord upprepa.
Sagan förmäler, att en konung öfver Nidaros i Norrige hade flera söner, deribland en med namnet Hagbart (som är det rätta, fastän folkvisan förändrat det till Habor). Dessa norska prinsar skulle hafva ingått vänskap och fostbrödralag med sönerna till konung Siwar i Nerike (Signes bröder), och med dem lefvat i mycken sämja.
Emellertid funnos vid Siwars hof tvänne s. k. rådgifvare af högst motsatta åsigter. Den ene, som hette Bilvis, rådde städse till mildhet, vänskap och frid; den andre, vid namn Bolvis, rådde deremot alltid till krig, uppror och fiendskap.
Kung Siwars söner följde, olyckligtvis, heldre den onde Bolvis' än den gode Bilvis' råd, så att de sveko sina åt de norska prinsarne svurna trohetseder, öfverföllo och dödade dem. Hagbart, den yngste af de norska konungasönerna, var vid tillfället icke med sina bröder, hvarför han undslapp den tillämnade undergången.
Enär, emellertid, den tidens sed strängt fordrade, att hvarje fri man skulle hämnas sina i krig eller envig fallna anförvandter, så öfverföll ung Hagbart, i sin ordning, kung Siwars söner och dödade dem allesammans, enligt hvad sagan påstår.
Emellertid hade, medan vänskapen ännu varade, Hagbart flera gånger helsat på vid Siwars hof och der förälskat sig i prinsessan Signe, som varmt besvarade hans kärlek. -- Nu, sedan han dödat hennes bröder, vågade han dock ej mer infinna sig der, af fruktan för kung Siwars hämnd.
Hans längtan efter Signe var dock så stor, att han hvarje dag tänkte på, och hvarje natt drömde om, henne. Så förtäljde han en morgon för sin mor, att han hade drömt att en herrlig ros hade runnit upp på hans arm och att alla lundens fåglar hade sjungit för den rosen.
Modern sade: "Jag vet väl huru den drömmen skall tydas, ty jag känner nog rosen, efter hvilken din håg står. Men, är det så, att du ändtligen vill vinna den rosen, så sker dig stor olycka. Kanske kommer du ock att dervid förlora ditt lif, mig, din moder, till stor sorg och grämelse."
Af moderns varning lät dock Hagbart icke afskräcka sig från att eftersträfva den han kär hade, utan funderade oaflåtligen på att utfinna något medel att närma sig henne.
Kärleken har i alla tider varit uppfinningsrik, och så hittade Hagbart ändtligen på den listen att lära sig qvinnoslöjder, emedan han ville, förklädd till flicka, praktisera sig in i Signes jungfrubur. När han nu tyckte sig tillräckligt kunna sömma i silke och guld, begaf han sig till Sverige.
Anländ till Nerike, nära den trakt, der fylkeskonungen Siwar höll sitt hof, drog Hagbart en qvinnodrägt utanpå sin krigiska rustning, samt kammade och flätade, efter qvinnosätt, sitt hår, som han med flit låtit växa ovanligt långt. Hur han betedde sig med skägget är ej bekant; kanske var han så ung, att han ännu icke hunnit få något sådant.
Hans förklädnad lärer emellertid hafva varit så väl utförd, att man, på hans begäran att få
