Sida 20
ålder skref och utgaf hon ett skådespel, Förlofningen.
Ehuru tidigt gift med pastorn vid tyska församlingen i Götheborg fortfor dock denna författarinna med sitt skriftställeri, både på vers och prosa. Hon har utgifvit Dramatiska och Lyriska Försök, Smärre Poemer, samt flera romaner, såsom: Två systrar i Östergöthland, Pensionsvännerna, Wilhelms Brefvexling, m. fl. och dessutom Johan Huss, ett historiskt-religiöst skaldestycke, samt i öfversättning Valda Skaldestycken af Schiller, jemte mycket annat.
Amalia Charlotta. Andra dottern i ordningen af Gustaf IV Adolf och hans gemål drottning Fredrika af Baden. Hon föddes i Stockholm d. 22 Febr. 1805. Det gick ett rykte, redan medan de kungliga voro här, att prinsessan Amalias rygg skulle varit afbruten, eller att hon fått en släng af den s. k. engelska sjukan. Nog af -- hon var under hela sin lifstid klen och sjuklig, blef dock fullvuxen, men dog helt ung och oförmäld, hysande endast ett svagt minne af sitt fosterland Sverige, der hennes vagga stått vid en konungathron, men det hon med sin familj nödgats landsflyktig lemna, för att söka skydd i ett annat land.
Amundsdotter, Helga, af kungligt blod, var först gift med en konung Birgers frände, Magnus Ragvaldsson, men sedan, blifven enka, med riddaren Rörik Birgersson. Konung Magnus skref år 1289 till påfven om den både konungens och rikets stora skada och fara, som skulle följa, om Rörik gifte sig utomlands, och begärde derföre påfvens tillåtelse till hans äktenskap med Helga. Om henne berättar Israel Erlandsson Ängel, att hon visat sig ytterst bedröfvad öfver att tvänne gånger efter hvarannan svikas i hoppet att blifva mor och att, då hon för tredje gången hyste detta hopp, hon lofvade S:t Erik en gyllen, så vida han hos Gud kunde för henne utverka den nåden, att hon i sina armar finge sluta en lefvande son eller dotter. -- Hon fick då ett par älskliga tvillingdöttrar och gaf med förtjusning helgonet S:t Erik den utlofvade penningen. -- En Helga Amundsdotter, dotter af Amund Röriksson, som var riddare, rådsherre och en af Södermanlandslagens författare, blef 1358 gift med riksrådet Waldemar Eriksson, konung Waldemars sonson och son af Erik och Ingeborg Blå. Såsom Waldemars enka blef hon sedan gift med Ivar Königsmarck, anföraren för Erik XII:s drottnings, Beatrix’, brudskara, som hit anlände 1356. Om Königsmarcks hårda behandling af sin maka se De la Gardieska Archivet, del. VII, pag. 163.
Amundsdotter, Ingeborg, gaf 1391 följande egendomar till Gudhems kloster, nemligen Storgården i Gökhem, Svaleryd och Asa.
Anckarstjerna, Lovisa, dotter af amiral-general-löjtnanten Cornelius A. Hon var född 1680 och blef 1703 gift med amiralen Nils Ehrensköld, som dog 1728, och året efter afled hon sjelf. Amiralen efterlemnade en son, som vid ett fall af hästen afbröt sitt ena ben, hvaraf han vid 18 års ålder afled. Då församlingens pastor kort före hans död ville gifva honom nattvarden och härom underrättade den bedröfvade modern, ansåg hon detta som en dödsdom och blef så förtviflad, att hon kände sig genast förlora målet. Hon sprang då ut i köket för att söka vatten; men då sådant ej för ögonblicket stod tillreds, insöp hon en slef ärtsoppa ur en i spiseln stående gryta, men hade redan blifvit så angripen af förskräckelsen, att hon ej vidare kunde tala. Man efterskickade genast Skånes då varande Æsculapius, arkiatern Stobeus, som förgäfves söktes vid Ramlösa och på flera andra ställen. Slutligen påträffades han sjelf sjuk på en herrgård, och vagnen återkom efter tre dagars tid utan läkare till Knutstorp, hvarest amiralskan Ehrensköld redan hade aflidit. Sonen, som då ännu lefde, hade, under de dagar modern icke varit synlig, beständigt klagat: “Har då min mor alldeles öfvergifvit mig?“ Han dog ett par dagar derefter, utan att förut ha blifvit underrättad om moderns död. Barfod berättar vidare: Af ganska trovärdigt och då lefvande folk har jag hört berättas, “att en hop ifrån marken hemkommande arbetare, flera veckor före dessa olyckshändelser, sent om aftonen sett tomma likkistor bäras från Knutstorpsvägen in uti Kågeröds kyrka, hvarest man likaså väl som i herregårdsgrafven sett ljus brinna, hvilka omständigheter sedan till alla delar uppfylldes“.
Såsom exempel på skånska herrskapernas då brukliga begrafningsståt, vilja vi, enligt ett åsyna vittnes skriftliga utsago, berätta, att vid
