Sida 418
och jungfrur, steg högst upp på slottsmuren, för att se på striden och understödja sin herres och svenskarnes sak med brinnande förböner. År 1483 skedde, enligt Olai Petri berättelse, ett uppror i Stockholm, under det herr Sten var på Gotland, då fru Ingeborg, som sökte rädda Sten Christiersson Oxenstjernas lif ur de uppbragta borgarnes händer, hvilka ville hämnas deröfver, att denne riddare i vredesmod dödat en borgare, råkade i stor fara i folkträngseln, då hon ville afstyra bullret, och omkullkastades på Stockholms torg. Sten Sture blef storligen förtörnad häröfver och räknade detta för en sådan skymf, att han fordrade en synnerlig upprättelse derför. Riksens råd lade sig dock emellan, så att saken blef urskuldad; likväl måste Stockholms borgare ingå på sådana förpligtelser, att de alltid skulle stå fasta med herr Sten, hvilket de ock sedan gjorde, städse troget hållande hans parti.
Toutin, Magdalena, dotter af hofingeniören och handelsmannen Abraham T. i Stockholm, föddes 1670, blef 1687 gift med riksrådet Jakob Reenstjerna och dog 1753. Henne träffade den märkvärdiga händelsen, att då hon skulle resa från Stockholms södra malm till staden, skenade hästarne för hennes vagn och simmade öfver från Söder till Kornhamn, då hon i vagnen födde en son, Gustaf, som sedermera, 13 år derefter eller år 1700, drunknade. Man kan således säga att han både föddes och dog i vattnet. -- Riksrådet Reenstjerna blef 1717, 1 år efter sin död, af Svea hofrätt dömd att mista sitt riksråds embete och presidentskall i Kommerskollegium samt plikta 3000 daler silfvermynt till fångarne i Ryssland.
Trolle, Anna, ett älskligt och aktningsvärdt fruntimmer, väl värdt att lefva i efterverldens minne. Hennes far var riksrådet Thure T. och modern Margaretha Eriksdotter Gyllenstjerna. -- Hon gifte sig år 1564 med riddaren Carl de Mornay, men blef efter tio års äktenskap enka, på det olyckliga sätt, att mannen, anklagad för och öfverbevisad om en sammansvärjning mot konung Johan III, måste lägga sitt hufvud på stupstocken. -- Barnlös och djupt sörjande lefde hon sedan såsom enka i 44 år. Hela denna tid var för henne en fortsatt utöfning af goda gerningar. Boende i Småland, på Helgerum i Gladhammars socken, gjorde hon Trollenamnet kändt och kärt för hela orten. Hon var för sina talrika underhafvande en verklig moder, och der fanns ingen som ej älskade och välsignade henne; ty hon hjelpte de fattiga och lindrade sina bönder i mycket, så väl i fråga om utlagor, som dagsverken, samt efterskänkte dem mången skuld. Äfven begåfvade hon kyrkorna, än med kalkar, än med patener, än med skrudar, ljusstakar och andra dyrbarheter. Knappast fanns der någon enda kyrka i hela Småland, som ej mer eller mindre hade att glädja sig öfver hennes frikostighet. -- Skolorna i Wexiö och Kalmar erhöllo ock af henne ganska rika skänker.
En gång var hon mycket sjuk och det ryktet spriddes bland folket på godset, att hon hade aflidit. Utom sig af sorg lemnade de då, allesammans, sina arbeten och skyndade upp till gården, der de föllo på knä och uppsände en bön för den goda matmoderns lyckliga ingång i ett bättre lif, samt välsignade hennes namn under gråt och snyftningar. -- Hon var dock icke död, utan tillfrisknade åter och lefde ännu någon tid. Då man för henne omtalade nyssnämnda drag af hennes underhafvandes tillgifvenhet, blef hon rörd till tårar, och bevisade dem ännu flera välgerningar. -- Ändtligen dog hon på allvar 1618 (Anrep uppgifver 1620), 80 år gammal.
Trolle, Anna Catharina af, dotter af öfverinspektören vid landttullarne i Skåne Georg af Trolle, föddes 1753 och blef 1774 gift med den namnkunnige handlanden i Malmö, kommersrådet och Wasariddaren Frans Suell. De hade tillsammans 8 barn. Hon, liksom mannen, var utrustad med stort förstånd, mycken verksamhet, en sådan aktning för rätt och pligt, att hjertats ömmare känslor derför måste vika, och ett allvar, som ingaf den största vördnad, men som blef stränghet, när hennes fordringar på gudsfruktan, redlighet, ordning och takt ej efterkommos. I föräldrarnes anda uppfostrades deras barn. Öfver sedernas renhet sökte de att vaka med största noggrannhet, och att uppdraga barnen till nyttiga och lyckliga menniskor var föremålet för deras ömmaste omsorger; men menniskan sår blott, då högre makter är förbehållet att låta axen mogna till välsignelse. Huset var mycket rikt, men borgerligt; mera den gamla enfalden, än en prålande lyx, rådde derstädes; tyst
