Sida 388
vid hennes första uppträdande besegrade hon så väl åhörare som kritik. Hennes namn är i hvarje mun; hon hänför den mest svårförnöjde och fängslar den mest motsträfvige. -- -- --" Orsaken, hvarför denna nya stjerna på konstens himmel är så godt som okänd i sitt rätta fädernesland, torde få sökas deruti, att hon ännu aldrig beträdt fädernejorden. Född och uppfostrad i Petersburg, omtalas hon oftast såsom ryska. M:ll Starck återkom till Petersburg, der hon flera gånger låtit höra sig, såväl offentligen som hos den kejserliga familjen och i enskilda hus. Petersburgs tidningar öfverbjuda hvarandra i yttranden sådana som dessa: "Det sköna elfva-åriga barn vi förr beundrat har nu åter framträdt för våra ögon såsom en redan namnkunnig pianist. -- -- -- Det älskvärda barnet, med sina yppigt fladdrande lockar, som fängslade oss genom sitt medfödda konstnärssinne, är nu en af verldens första pianister, om ej den första, både till talang och bildning. -- --" 2) "Ingeborg Starck är en glänsande uppenbarelse i musikens verld; -- -- -- om mythologien ej vore någonting så alldeles urmodigt, skulle man kunna kalla henne fortepianots gudinna, så mycket hellre som virtuosens yttre fullkomligt rättfärdigar denna benämning."
Steb, Anna Christina, var född 1682 och dog 1722. Hennes föräldrar voro regeringsrådet i Bremen Johan Steb och Christina v. Bremen. Hon blef 1704 gift med kammarherren Gustaf Adlerfelt, som, då konungen lemnade sin här en liten hvila och tillät sina ministrar och generaler att emottaga besök af sina fruar i Heilsberg i Preussen, begagnade sig af tillfället och fullbordade en äktenskapsförbindelse, som han redan fyra år förut i Wismar hade aftalat. Adlerfelt blef, fem år derefter, 1709, i slaget vid Pultava, bredvid konungens hästbår, dödad af en kanonkula. Enda sonen i detta äktenskap, Carl Maximilian Johan A., blef guvernör för hertig Carl Peter Ulrik, sedermera kejsar Peter III i Ryssland. -- Anna Christina Steb blef sedermera omgift med artilleri-bokhållaren i Pommern och Wismar David Kohl. -- Fru Anna var ett mycket bildadt fruntimmer och skref obehindradt flera språk samt gjorde under sin mans ögon ett utdrag på tyska af hans dagbok, ända till konungens intåg i Sachsen. Detta utdrag lät hon på egen bekostnad trycka i Wismar. Dels emedan ingen bokhandlare varit intresserad af att kringsprida detta arbete och dels emedan en mängd exemplar, som skulle öfversändas till Sverige, på sjön gingo förlorade, har denna bok blifvit sällsynt.
Stempkoska, Maria Sofia, född i Polen, blef gift med den berömde operasångaren Christoffer Karsten, som dog 1827, 70 år gammal. Crusenstolpe skildrar henne sålunda: "För hofatmosferen syntes Karstens fru enkom danad. Intet ord, ingen röstens böjning, ingen rörelse af någon lem, som ej var behag. Förbindlighet i hvarje uttryck, hvarje åtbörd; finhet och ledighet i hvarje samtal; val af ämnen för dem, som inbjöd att deltaga, utan att förstumma eller oroa någon; förekommande i första ögonblicket, äfven mot främlingen, och lika artig mot alla, utan att fästa sig vid någon med förkärlek, utan att visa köld mot någon, var hon ett lefvande sammandrag af hoftonen i konung Gustaf III:s tid." Hon dog på 1840-talet, 95 år gammal. Hon var mormoder till den namnkunniga dansösen Marie Taglioni»
Stenbock, Anna, samt drottning Catharina Stenbocks syskon, hvilka sednare vi här omnämna för deras ovanliga olycksöden. Anna Olofsdotter Stenbock, dotter af stamfadern för den yngre Stenbockska grenen, riksrådet och lagmannen i Östergöthland Olof Arfvidsson S., blef gift med ståthållaren Nils Ribbing och fördes, 1520, på Christian Tyranns befallning, ifrån Jonköping till Danmark, tillika med flera andra ädla och förnäma qvinnor, och insattes uti Blå tornet i Köpenhamn, men återkom derifrån till Sverige med riksföreståndaren Sten Sture d. y:s enka, Christina Gyllenstjerna. Annas brorsbarn, Catharina, blef konung Gustaf I:s tredje gemål. Af drottningens syskon nämna vi: Abraham, som 1567 blef mördad i Upsala på konung Erik XIV:s befallning. Olof blef på hertig Carls befallning utförd i skogen, fastbunden vid ett träd och skjuten samt nedgräfd, likt ett osjäligt djur, i ett bredvid liggande kärr, hvarur Erik XIV:s drottning, Catharina Månsdotter, sedermera lät upptaga sin fordne hätske fiendes lik samt gifva det en anständig begrafning. Hans lefnad var utmärkt för råhet och vildhet, och skall han, såsom fångvaktare åt
