Sida 289
barnlösa Margaretha hade sedermera såsom fosterson och tillämnad efterträdare upptagit en sin systerson, Henrik af Pommern, den hon fann för godt att, redan under sin lifstid, lemna en plats på thronen, bredvid sig sjelf. Han blef hyllad såsom konung redan samma år som Kalmare-unionen underskrefs, men måste dervid ändra sitt namn Henrik till det i norden mera bekanta och omtyckta Erik. Men han var då endast fjorton år gammal och kunde således ej bli konung mer än till namnet. Sedan, då han blef myndig, hette det väl, att han och Margaretha skulle styra tillsammans; men i sjelfva verket var det dock hon, som ensam behöll herraväldet öfver de trenne nordiska rikena, och det till Eriks stora förtret. Det visade sig emellertid i en framtid att det ej heller bordt vara någon brådska med hans sjelfständiga styrelse, ty Erik, som i Sverige kallades Erik XIII, i Norrige Erik I och i Danmark Erik V, blef en föga berömlig regent.
Drottning Margaretha hade rest till Flensborg i någon regeringsangelägenhet. Under tiden tog Erik sig dristigheten till att låta fängsla och halshugga hennes älskling Abraham Broderson, till hvilken den unge konungen hyste ett oförsonligt hat för det inflytande han hade, hos drottningen. Underrättelsen härom väckte hos den gamla qvinnan lika mycken vrede som sorg, och hon beslöt att genast resa tillbaka till Danmark, der hon väl skulle låtit Erik rätt tungt drabbas af det raseri, som kokade inom henne. Men det var ej så beslutadt i himlen, att Margaretha skulle återse sitt älskade fosterland; ty väl kommen ombord på fartyget, hvilket ännu ej hunnit lägga ut från Flensborgs redd, angreps hon (28 Oktober 1412) af pesten, som då hade nyss der utbrutit, och dog straxt derpå, jemnt sextio år gammal. Hennes lik nedsattes först i Sorö, men flyttades 1423 till Roeskilde.
Margaretha, dotter af Fredrik I, kurfurste af Brandenburg, förmäldes med Albrekt IV, son af konung Albrekt och hans andra gemål Agnes, hvilken son efter sin fader blef hertig af Mecklenburg.
Margaretha, en dotter af Carl VIII och hans andra gemål Catharina, fick af sin fader Svartsjö i testamente, och lärer hafva dött ogift.
Margaretha Fridkulla. Detta för oss besynnerliga tillnamn, som på gammal svenska betyder fridsjungfru eller fridsstifterska, erhöll prinsessan Margaretha af följande anledning:
Hennes fader, konung Inge den äldre, hade stämt möte med de andra båda skandinaviska monarkerna, konung Magnus Barfot i Norrige och konung Erik Ejegod i Danmark. De sammanträffade i staden Kungshäll (nu Kongelf) och samtalade der om den vigtiga sak, som låg dem alla, men synnerligast konung Inge, på hjertat, nemligen att det skulle bli stadigvarande fred i Norden, efter de långvariga krig, som onödigtvis förödt länderna och hopat så förfärliga olyckor öfver folken. Ingendera af de trenne regenterna skulle hädanefter söka utvidga sina gränser åt någotdera hållet, utan skulle dessa få förblifva såsom de vid den tiden voro.
En stor myckenhet folk hade kommit tillsammans för att skåda Skandinaviens trenne konungar, och alla påstodo, det man aldrig kunde få se några vackrare och mera intagande män tillsammans, än Inge med den ståtliga gestalten, Erik med de sköna anletsdragen och Magnus med den ovanliga lifligheten i rörelser och elden i blicken.
Då allt var väl afslutadt, begärde konung Magnus, till ytterligare bekräftelse på freden, konung Inges dotter, Margaretha, till äkta. Hon blef då, omkring år 1100, drottning i Norrige, och erhöll af folket benämningen Fridkulla.
Hon förtjenade ock till fullo namn af fridsstifterska, ty hon var lika god som skön och verkade godt, hvar och när helst hon det kunde.
Länge lefde ej konung Magnus Barfot. Han stupade i krig mot något folkslag vesterut. -- Margaretha förblef några år enka, men gifte sig sedan för andra gången med konung Nils i Danmark, som var Erik Ejegods broder och efterträdare. -- Äfven der förtjenade hon sitt namn af fridkulla. -- I sednare äktenskapet blef hon moder åt Magnus Nilsson, som 1130 blef af vestgötherna vald till konung och sedan stupade, 1135, i det namnkunniga slaget vid Fotevig i Skåne.
Margaretha i Kumla. Thomsens berättar i sin Kyrkohistoria: "Mycket buller väckte prostens i Kumla femåriga dotter Margaretha. Ifrån
