Anteckningar om svenska qvinnor

förnekas henne, oaktadt hon aldrig fört en fil med sin hand. Det blef således i verkligheten dottern som uppsatte och skötte sin verkstad (Göthgatan N:o 20), som redan hunnit vinna allmänhetens förtroende, så att yrket nu drifves med full kraft. Besynnerligt nog mötte hon mycket motstånd hos det fordna embetet, och följden deraf blef hvad vi här ofvan sagt i afseende på moderns mellankomst. Sjelf har hon under tiden utlärt en annan ung flicka, en mamsell Silén, som på gesälls-betyg från mamsell Petrini blifvit urmakare i Hedemora. Denna del af den fordrade qvinliga "emancipationen" är fullkomligt behörig, äfvensom i allmänhet qvinnan bör tillkomma rättighet att i alla vägar söka sin verksamhet, vare sig blott för utkomsten eller för högre syften, enär hennes intelligens väl icke i någon grad understiger mannens, helst i allt som fordrar en praktisk tillämpning. Blir det också fråga om ett högre studium, så må det vara henne lika fritt, om hennes håg och fallenheter ligga deråt. Men en öfverdrift synes vara på väg att göra sig gällande, så att qvinnan skall genom samhällsinstitutionerna ledas till manliga functioner -- likasom det icke ändock vore en dualism i denna del af skapelsen, hvarifrån undantagen äro tillfälliga och såsom sådana böra betraktas. Hvad som fordrar noggrannhet, detaljutförande och ordningssinne, det synes i hvarje branche vara för qvinnan företrädesvis lämpligt; och i dessa afseenden lärer väl emancipationen finna sin rätta rigtning. Ett skarpt förstånd och öfriga intelligenta egenskaper gagna naturligtvis lika mycket ehvar det påkallas till användning, vare sig i en urfabrik eller den högsta vetenskaplighet.

Huru länge ett ungt och särdeles älskvärdt fruntimmer trifves vid sin sjelfständiga ensamhet har man svårt att säga. Ännu likväl sköter Hilda Petrini sjelf sin verkstad med dervarande gesäller af män och fruntimmer, samt biträdd af en syster, som synes lika väl qvalificerad för affärssidan, som mästaren för den tekniska delen deraf. Man bör hoppas att detta så synnerligen lyckade exempel må leda till god efterföljd.

Philippa. Då det blir fråga om de ädlaste och förträffligaste qvinnor, som någonsin burit spira och purpurmantel, är Philippa, konung Erik XIII:s gemål, säkerligen en bland de mest framstående. Och likväl är hon i allmänhet så föga känd och så litet omtalad bland Sveriges drottningar, och ingen kan med skäl säga, att hennes namn lefver på folkets läppar, ett förhållande som gör föga heder åt svenska nationen.

Emellertid är det dock en och annan som känner och uppskattar denna förträffliga drottnings förtjenster; och så länge svensk häfd finnes och svenskt tungomål talas skall Philippas minne icke helt och hållet utdö.

Philippa var dotter af konung Henrik IV i England och förmäldes helt ung, 1406, med Erik af Pommern, eller, såsom han i Sverige kallades, Erik XIII, Margarethas systerson, medregent och sedan efterträdare, en man, lika litet värd att ega, som i stånd att uppskatta, en sådan qvinna. Också var deras äktenskap långt ifrån lyckligt, ehuru Philippa städse mot Erik betedde sig såsom den personifierade fördragsamheten. Lika litet hade hon, som andra furstinnor, fått välja den make, med hvilken hon skulle vandra genom lifvet; men hon fördrog den henne påtrugade, ehuru hon aldrig kunde älska honom; ty en qvinna, sådan som Philippa, älskar ingalunda den hon ej kan högakta.

Att Erik ej var värd någon högaktning veta vi, ej heller gjorde han sig besvär med att söka vinna sin unga gemåls kärlek. I början tycktes hon dock ega något inflytande öfver honom; men detta försvann snart, dels till följd af Eriks eget lättsinne, dels genom elaka rådgifvare, som icke tålde att drottningen fick något insteg, hvarvid deras onda anslag möjligen kunde gå om intet. När emellertid Philippa någon gång vann gehör hos konungen, eller rättare, lyckades beveka honom till att lyssna på hvad hon sade, var det alltid till fromma för någon olycklig, för att befrämja något godt och allmännyttigt, eller för att mildra någon hård dom, som hon använde sitt inflytande. -- Det var dock, såsom redan är nämndt, högst sällan som Erik lyssnade till denna mildrande röst.

Philippa var ovanligt liten till växten, men särdeles proportionerlig och välbildad. Hennes ansigte var skönt; hyn var fin och genomskinlig, såsom Albions döttrar vanligtvis hafva den.

Men om Erik stundom klandrade Philippas