Sida 325
"Fädernesland brukliga ceremonier, ett offenteligt "gäck och begabberi, i det hon intet haft "någon afsky, at låta lysa för sig i Guds "församling, och af det helga Prädikoämbet med "en annan qvinsperson sammanviga; 5) med stor "swek och list afhändt sin nästa och jämnchristen "en stor summa penningar af 300 Dal. kmt, "dem hon uti knecktepenningar tagit, och alla "på 43 Dal. när förslöst och förskingradt; "6) beswikit sin höga öfverhet, i det hon gifvit sig "an, at göra den tjenst, hon intet kunde "prestera. Hvarföre, som hon så medelst af fullo "uppsåt, muterat sexum, gäckat Gud och hans "ordning, beswikit höga öfverheten och bedragit "sin jämnchristen, kan hon icke från dödsstraffet "befrias, utan skall hon, hafwandes på sit "hufvud qvinnobonad, androm warnartigom til "skräck och warnagel, med yxe halshuggas. Men "Skepparen Erik Persson och soldathustrun Sara "skola med henne, der det sig så göra låter, at "de tilstädes komma, confronteras, och efter dess "befintliga brott lagligen plikta. Men som denna "sak är så mycket extraordinair, skall hon inför "deras Excellencer Riksens Råd refereras.
"Anno 1679, d. 12 November, blef denna "Criminal-sak i Kongl. Senaten refererad, och "resolwerades, at densamma hemställes til Kongl. "Rättens egit godtfinnande och änteliga utslag.
"Kongl. Hof-Rättens sluteliga betänkande. -- "Kongl. Hof-Rätten finner inga skäl, at förändra "den i detta mål fälde dom, utan skall til "Cosistorium här i staden bref afgå, at Prästerskapet "noga och wäl informerar delinqventen om "dess begångna synds grofwa och stora styggelse, "på det hon med en sann ånger och ruelse sig "til döden bereda må."
Olsdotter, Sigrid, en bondhustru, som i medlet af 1700-talet bodde i Nätra socken af Ångermanland och som der började införa den finare linspånad och väfnad, samt tråtvinning, för hvilka slöjder nämnda socken sedermera blef så namnkunnig och haft så goda inkomster. Hon erhöll premium derför, någonting på den tiden ovanligt. Samma heder vederfors hennes dotter, Märtha Olofsdotter (se ofvanför).
Olufsdotter, Anika, klockarehustru i S:ta Clara församling i Stockholm, är anmärkningsvärd för det hon icke mindre än sex särskilda gånger gifte sig med klockare inom församlingen. Under ledigheterna efter deras död förestod hon alltid klockaresysslan till församlingens belåtenhet. År 1656 gifte hon sig med Olof Pedersson Osenius, 1665 med Erik Pedersson Sund, 1675 med Jöns Eriksson Wessenius, 1681 med Anders Lund, 1693 med Jonas Hasselbeck och slutligen 1705 med Anders Qvarnström, samt dog i pesten 1710, nära 100 år gammal. Hennes sista man lät på hennes graf lägga en sten, hvarpå stod ristadt: "Här hvilar i denna graf kyrkoklockarne i S:ta Claræ församling i Stockholm Anders Lund och Jonas Hasselbeck och deras gemensamma Hustro i Embetet och Äktenskapet Anika Olufsdotter och efterlefvande Mannen 1710." (Naturligtvis voro dessa sista ord tillsatta af annan hand.) Grafstenen förstördes vid den vådeld, som 1751 öfvergick Clara kyrka.
d'Orozco, Mathilda Valeria Beatrix. När man i Stockholms tidningar af alla färger läste den simpla underrättelsen: att friherrinnan Gyllenhaal, född grefvinna d'Orozco, aflidit d. 19 Okt. 1863, utan ett enda ords tillägg i någondera om hennes personlighet, kunde allmänheten svårligen ana, att det offer, som här fallit för härjarens lia, varit en af de yppersta prydnader i den högsta sferens salonger under den första glada och lysande epoken af Carl Johans regering.
Född 1796, dotter af franska ministern i Milano, grefve d'Orozco, blef Mathilda så tidigt gift med hofstallmästaren hos Napoleon I:s syster, prinsessan Elisa Bacciochi, markis Cenami, att den förra innan uppnådda 20 års ålder hann bli enka första gången och omgift i Wien 1817 med chefen för Wermlands Fältjägare, öfversten Josias Montgomery-Cederhjelm.
Det var under detta sista namn hon egentligen blef känd och firad i sitt nya fädernesland, Sverige. Man måste ursäkta sydländskan, att hon skrifvit: "Gud var vred, och då skapade han Sveriges klimat."
Om hon i skönhet kanske ej borde räknas till första ordningen, enär de fina anletsdragen saknade blomstrande hy, var hennes plats utan gensägelse främst i behag, i tjusningsförmåga. Den ömsom af känsla smägtande, ömsom af intelligens blixtrande blicken, det ljufva, skalkaktiga småleendet, den milda klangen i hennes
