Sida 397
ett bref anlände, med underrättelse om, att den för död ansedda öfverstinnan lefde och hade ditkommit från Preussen, samt skulle snart vara på väg till Sverige. -- Den nya förbindelsen kunde nu icke gå i fullbordan, hvilket var för den unga bruden så mycket beklagligare, som hon snart derefter gaf lifvet åt en son. Hon blef dock kyrktagen såsom öfverstens hustru, 1721, i Köpings kyrka, och sonen fick, genom kunglig resolution, tillåtelse att bära faderns namn. Han blef sedermera öfverstelöjtnant och kom i åtnjutande af faderns säte och stämma på Riddarhuset. -- Engel Bergemarck gifte sig sedermera med landsfiskalen i Upland Nils Stenman.
Strandberg, Charlotta, fru, född Linderoth 1830. Sedan 1851 lyrisk skådespelerska vid Kongl. theatern i Stockholm; antogs redan vid 7 års ålder såsom elev vid nyssnämnda theater; har i egenskap af dramatisk sångerska vunnit förtjent bifall; synnerligen i soubrettroller förstår hon att intaga genom sitt lifliga och varma spel. Hon är gift med premiersångaren Olof Strandberg. -- Fru Strandberg, som d. 17 Mars 1866 för 50:de gången uppträdde i Offenbachs operett, “Den sköna Helena“, helsades af publiken med enthusiastiska applåder, blommor och lager, samt erhöll från de kongl. theatrarnes chef, baron Stedingk, ett bref, deruti denne lärer hafva uttryckt, att han med synnerlig tillfredsställelse, innan han afträdde från chefskapet, såg sig i tillfälle att för det nit och den talang, som fru Strandberg städse utvecklat under sin sceniska verksamhet, kunna erbjuda henne 5 års engagement à 4000 rdr årligen.
Streckeisen, Carolina. Sedan f. d. konung Gustaf IV Adolf d. 17 Febr. 1812 blifvit i Basel ordentligen skiljd från sin gemål, drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina, beslöt han att åter gifta sig. Då han i London förgäfves friat till en miss Rumboldt, vände han sin håg till Carolina Streckeisen i Basel, en rik köpmansdotter, 20 år gammal och ganska vacker. Exkonungen hade penningaffärer med fadern och blef derigenom inbjuden i huset samt gjorde dotterns bekantskap, men hon synes ej hafva besvarat hans ömhet. Han hade till julgåfva förärat henne ett vackert guldur med en dyrbar kedja, hvilken skänk väl mottogs, men icke verkade någon förändring i hennes tänkesätt. Slutligen lärer exkonungen råkat i en så häftig tvist med fadern, att denne under hotelser visade honom på dörren, hvarefter alla besök i huset upphörde. -- F. d. konungen begärde sedan af ordensbröderna i Hernhut att de skulle åt honom utse en maka, men äfven detta misslyckades.
Strussenfelt, Constantina Carolina Amalia, dotter af kammarherren Michael S., föddes d. 16 Maj 1803. Blott åtta dagar gammal, förlorade hon sin mor. De första elfva åren af sin lefnad tillbragte hon hos sin farmor i Skåne. Tidigt tillkännagaf hon en mer än vanlig fattningsgåfva samt en brinnande håg för läsning. Vid fem år läste hon sin första roman, som hon tog ur sin farmors bokskåp, under det att denna hvilade middag. Vid sju år skref hon sin första vers, en grafskrift öfver en liten råtta, som hon tämjt och uppfödt i en bur. Hon mottog sin undervisning af sin brors informatorer, hvilkas förvåning hon väckte genom sina snabba framsteg.
År 1813 flyttade hon till sina morföräldrar, som bodde i Östergöthland. Under sina fristunder berättade hon för sin syster och sina kusiner sagor, som hon sjelf diktat. För att öfva sig i franska språket uttänkte hon, hvar afton sedan hon lagt sig, långa romaner på besagde språk, som hon sedermera öfverflyttade på sitt modersmål. Flera af dessa opera blefvo försålda och utgifna.
Ganska ung, utan någon litterär ledning, inträdde hon, såsom hon hoppades, dold under anonymitetens slöja, på författarebanan. Saknande såväl sjelfkritik som erfarenhet af lifvet och menniskorna, hade hon deremot studerat den del af franska romanlitteraturen, som den tiden representerades af madame de Genlis och madame Cottin. Omedvetet bildade hon sig efter dessa författarinnor, isynnerhet efter den sednare. Nu som alltid voro kopiorna originalerna underlägsna. Hennes första roman, “Constance Soligny“, blef i en Stockholmstidning ganska fördelaktigt recenserad af kapten A. Lindeberg.
Boktryckaren Öberg i Stockholm blef hennes förläggare. Tid efter annan utkommo “Alarik eller Vikingarne“, “Hilma“, “Sigfrid Thuresson Ryning“, “Andelunden“, m. fl., äfvensom ett häfte “Dikter“, till hvilket biskop Franzén på förläggarens begäran skref ett förord.
