Sida 200
belägenhet och sina svagheter, hvarpå hon anmärkte, att hon sjelf hade att vänta en liten förmögenhet. "Men denna super jag straxt upp", skall då älskaren hafva svarat. Detta inkast, hvilket betraktades som ett skämt, afskräckte dock icke den hulda svärmarinnan, utan hon genomdref giftermålet, i trots af sina anhörigas föreställningar och motstånd, hvilket gick så långt, att lysning endast genom särskildt utverkad befallning från Konsistorium kunde erhållas.
Efter ett lättsinnigt ingånget äktenskap plägar vanligtvis följa en hastig ånger. Sådant inträffade dock icke å fru Lidners sida. Hon bar med största tålamod, utan knot, utan att någonsin klaga, sin mans många svagheter och den mest tryckande fattigdom. Ännu i ålderdomen, när hon såsom fattighjon, jemte sin dotter, lefde på Drottninghuset i Stockholm, var det hennes högsta glädje att, hvarje gång då hon erhöll en penning, anställa ett kaffekalas, då hon uppläste sin mans poemer, dem hon till det mesta kunde utantill, samt prisade hans storhet. Vid dessa och dylika tillfällen mildrades hennes af armodet och långa lidanden skärpta drag, och hennes röst blef ljuf och välljudande. Invändningar gjorde henne bedröfvad, och ännu i det företal, som åtföljer Lidners år 1820 utgifna, sednare samlade skrifter, söker hon inför efterverlden försvara hans minne mot de många öfverdrifna berättelser och isynnerhet de derefter (i Deleenska upplagan) aftryckta osanna beskyllningar, som i allmänhet sökt beröfva Lidners karakter det höga värde den verkligen egde.
Enligt samtidas intyg, alla traditioner, ja till en del enligt Lidners egna skrifter, äro dock dessa "beskyllningar" alltför mycket grundade. Dermed nekas dock icke, att den olycklige skaldens karakter verkligen egde särskilda aktningsvärda drag. Ett af dessa var hans erkänsamhet mot sin maka, åtminstone att dömma af de många henne egnade minnesblommor, hvilka han i sina dikter inflätat.
Med sin hustru öfverflyttade Lidner till Stockholm, och året derpå föddes deras enda barn, Adelaïde, åt hvilken skaldens förnäma gynnare stodo fadder. "Om Lidner varit utan skulder och frisk, så hade vi bergat oss ganska väl", yttrade sedermera enkan. Men snart infann sig den gamla gästen, armodet, i de nygiftas bo. Något arf eller hemgift lärer makan icke medfört; ett arf, som annars skulle tillfallit Lidner sjelf från Götheborg, förtärdes till största delen i en eldsvåda, som 1789 öfvergick nämnde stad, och det öfriga, 300 daler kmt, kom först efter hans död enkan tillhanda. Lidner lefde till en del af de tillfällighetsverser, som han skref åt förnäma personer, samt tillfälliga nådesmulor, som man räckte honom. Ja, han uppvaktade Gustaf III med bön om hjelp. Slutligen kom ett bud från hertig Carl, som lät fråga hvilka befattningar Lidner kunde bestrida. Häftiga lidelser, brist, bekymmer, ett oregelbundet lefnadssätt, hvartill hörde vanan att arbeta om nätterna, då finkelflaskan stod bredvid bläckhornet, förtärde i förtid oljan i hans lefnadslampa. Vid ofvanstående budskap låg Lidner redan på sin sotsäng; länge väntande på dettas ankomst, gaf han sorgligt leende till svar, att det nu var försent och att han numera väntade sin lycka i en annan verld, större än den någon jordisk konung gifver. Men, tillade han, bed H. K. H. ej glömma min olyckliga maka och lilla barn. Han afled, efter ett långvarigt aftynande, natten emellan d. 3 och 4 Januari 1793.
Men denna maka och detta barn glömdes -- glömdes af öfverheten, af samtiden, af den nya tiden. Enkan efter en af Sveriges rikast begåfvade skalder dog som fattighjon, då deremot Svenska Akademien lät prägla en minnespenning öfver honom, och Tegnér sjöng på Akademiens jubeldag d. 5 April 1836:
-- hör Lidner: "grafvens portar knarra "På tröga gångjern, domen förestår, "Och lampans matta sken på marmorn darrar, "Och midnattsklockan ifrån tornet slår." Förstörd, förvissnad före morgonstunden, En rik, men sönderbruten harmoni, En Genius, ack! tör djupt i stoftet bunden. Hur ömt begråter han i lagerlunden Hvar likes qval: du hör hans eget deruti.
Haubitz, Anna von. Hertig Magnus af Östergöthland, konung Gustaf I:s fjerde barn med Margaretha Lejonhufvud, hade med Anna v. Haubitz en dotter Helena, som följde med sin faster, markgrefvinnan Cecilia, till Baden, men blef 1585 af konung Johan III hemkallad och bortgift med hofmarskalken hos konung Carl IX, Wolmar
